Åter på besök i Oz
Judy Garland som Dorothy i Trollkarlen från Oz. Dorothys skor var egentligen i silver och inte röda. Så sägs det åtminstone i originalberättelsen. (Foto: Wikipedia)


Det är svårt att föreställa sig en mer välkänd bok som läses mindre än L. Frank Baums Trollkarlen från Oz. Tack vare den älskade filmen förblir boken som först publicerades år 1900 djupt inpräglad i människors sinnen, trots det faktum att filmen och boken avsevärt skiljer sig från varandra.

Barn idag skulle älska boken just på grund av den anledningen – den innehåller så många överraskningar. Dorothy och hennes kära vänner träffar fortfarande på den snälla men luriga trollkarlen, övervinner fortfarande den onda häxan från väst (fast här har hon bara ett öga och drar omkring på ett paraply), men i boken är de ute på många andra äventyr som inte får plats i filmen. Här flyr de tillsammans från de förskräckliga Kalidah-monstren, skrämmer omedvetet slag på de förtjusande porslinsmänniskorna eller får hjälp av musdrottningen.

Tempot i filmen är förståeligt nog högre än det i boken, vars historia berättas i en mer avslappnad och lugn takt. De fyra huvudpersonernas slingrande resa är mer i linje med hur ett barn förstår världen. Det tar många år av film-tittande för ett barn att förstå och greppa strukturen i ett drama – och likväl har barn mindre tålamod för detaljer då de längtar efter att få se upplösningen.

En roman kräver inte, såsom drama, en huvudperson som för handlingen framåt. Därför förlorar Dorothy sin stjärnroll trots att hon är en väldigt speciell karaktär, och vi får lära oss mer om Fågelskrämman, Plåtman och Lejonet. Berättelsen om Plåtman förklarar hur han blev en man av ett lejon, och är en helt egen berättelse i berättelsen.

Det är tydligt i filmen att det är Fågelskrämman som är smart och Plåtman som har ett gott hjärta. I boken visar även Lejonet sitt mod mer än i filmen. Här får de sina belöningar genom att bli härskare över varsitt kungarike, istället för att tillsammans härska i Oz när trollkarlen är borta.

Ytterligare en sak som är olikt är filmens teknik att förankra Dorothys äventyr i vår värld. Hon slår sig i huvudet, svimmar av, och drömmer om en underbar värld av psykologiska bilder av de hon älskar och hatar. I boken besöker Dorothy verkligen Oz och Tant Emily och farbrorn använder sig inte av någon inhyrd hjälp. 

Denna teknik kanske hjälper vuxna att tycka mer om filmen, men den kommer inte att hjälpa barnets fantasi på traven.

Lyckligtvis bibehåller Dorothy sina dygder i filmversionen precis som det var tänkt från början (fastän hon såklart är mycket äldre). Hon vill inte gå hem; hon är fortfarande den duktiga flickan med gåvor i överflöd: ödmjukhet, vänlighet, lojalitet och en stor öppensinnlighet. 

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/29852/