I det antika grekiska samhället var musik och andra kreativa verksamheter oskiljaktiga från den grekiska mytologin. Ordet musik härstammar från ”musorna”, kreativitetens och intellektets beskyddande gudinnor, döttrar till den grekiska gudakungen Zeus.
Den största musikern och poeten i den grekiska mytologin var Orfeus. Han var känd för sitt sätt att charma vilda bestar och att genom sin musik och sång skapa rörelse och dans i livlösa ting.
Musik ansågs vara ett viktigt redskap för en ordentlig utbildning och för att upprätthålla ett stabilt samhälle. Det var en konstform som utövade stor påverkan på människor och på kultiveringen av ens etos – den mänskliga karaktären.
Den grekiske filosofen Aristoteles skrev att musik återspeglar själens tillstånd och att en persons karaktär kunde förvrängas genom att lyssna på fel sorts musik. Därför sades det att man i undervisningen skulle använda lämpliga musikmelodier och musikstilar, eller skalor, för att utveckla de önskvärda karaktärerna hos studenterna.
Grekerna ansåg att kropp och själ styrdes av samma lagar som musiken och universum. De utvecklade ett komplext sambandssystem mellan olika musikstilar och känslomässiga liksom andliga egenskaper. Man trodde därmed att man genom musiken kunde bli befriad från smärta och sjukdom. Till exempel lär Pythagoras, en matematiker och filosof, ha botat en ung alkoholist genom att ordinera en musikmelodi i speciell stil och rytm.
Det finns inga musikinspelningar att tillgå från den tiden och man har endast upptäckt tjugo exemplar av nedskriven musik från de senare åren av den antika civilisationen. Kunskapen om det antika Greklands musik kommer istället från litterära referenser och historiska dokument.
1992 fann man i utgrävningar vid foten av berget Olympos i Grekland antika lämningar av det första klaviaturinstrumentet och föregångaren till kyrkoorgeln – vattenorgeln. Denna enkla men geniala design visar på den dåvarande höga teknologiska tankenivån då man använde vatten för att generera luftflödet i mässingspipor av varierande längd. Den frambringade musiken ansågs så vacker att vattenorgeln blev överklassens favoritinstrument, och man till och med graverade vattenorglar på mynt.
Efter detaljerade studier av antika källor, konstruerade man år 1999 en vattenorgel med stöd av det grekiska kulturdepartementet. Det flödande ljudet påminner om panflöjten och ackompanjeras av rytmen från de arbetande mekanismerna.
Den antika grekiska musiken, oskiljaktig från myter och gudar, bibehöll ett omfattande inflytande på filosofi, kultur, helande och moral, och gav naturligtvis också mycket njutning och glädje.
Översatt från originalartikel på engelska.
