Sista akten i det utdragna dramat i Syrien närmar sig. Få Syrienexperter ifrågasätter i dag att Assadregimen är dödsdömd; det är bara en fråga om hur långt den har kvar. Oavsett tidslinjen kommer dess fall att få stora konsekvenser, både regionalt och i den internationella storpolitiken. 

Frilansjournalisten och författaren Aron Lund, som skrivit boken ”Drömmen om Damaskus”, som handlar om Assadfamiljen och Baathpartiets historia, menar att det vi nu ser är början på slutet. Assadregimen har redan mist kontrollen över delar av de kurdiska områdena och den sunnidominerade, fattiga landsbygden, och de östra delarna av landet ser nu ut att stå på tur.

Tills nu har regimen visat sig mycket motståndskraftig, men den senaste månaden har utvecklingen gått snabbt, påpekade Lund. Bland det som har hänt är att oppositionens styrkor startat en stor offensiv i Damaskus, där man dödade nyckelmedlemmar av regimen i ett attentat, och att brigadgeneralen Manaf Tlass, en av presiden Assads förtrogna, hoppade av. 

Det är dock mycket svårt att bedöma när och hur det kommer att ta slut, menar Lund. 

– Det är mycket en fråga om uppfattningar. Om folket tror att regimen kommer att falla vågar de gå ut på gatan, och det kan bli en snöbollseffekt, men det motsatta förhållandet är också sant. Det här är en regim som kan slåss väldigt länge, men den kan också falla snabbt, säger Lund.

De huvudsakliga grupper som bekämpar regimen i nuläget är beroende av stöd från väst. USA och Frankrike, och deras allierade i regionen, som Saudiarabien, Qatar och Turkiet, har intressen i oppositionen och vill se vissa grupper komma till makten, enligt Lund. 

Det här är inte nödvändigtvis en ideologiskt kompatibel allians, påpekar han. Ingen förväntar sig att Syrien omedelbart ska göra en helomvändning gentemot Israel, till exempel, men det är inte heller så viktigt i nuläget.

Lund nämner Libyen som ett exempel på hur islamistrebeller gick in, uppbackade av Frankrike och USA, och störtade Gaddafiregimen, och hur denna udda allians faktiskt tycks ha lett till en mer positiv relation mellan Libyen och väst. 

– Just nu är det en ganska opportunistisk allians från väst, men även från rebellernas sida. Det kan ändras sen, beroende på vilka grupper som fortsätter att få stöd, säger han vidare. 

Många vanliga syrier bryr sig också om landets förhållande till väst, menar Lund. Det resoneras bland många syrier, och en del är oroliga.

– Det finns en stark syrisk-nationalistisk, eller om man så vill arabnationalistisk grundton i den syriska politiken. Regimpropagandan kopplar ju också ihop rebellerna med USA, och det har en effekt, sade han. 

Å andra sidan har det ökade våldet lett till att fler syrier nu öppet kräver ett väpnat ingripande från NATO och USA, vilket var tabu för ett år sedan, tillade han. 

Den lokala dynamiken i regionen kommer att påverkas, men det är återigen inte så lätt att veta exakt hur. En viktig faktor är förhållandet mellan Israel, Libanon och Iran.

Det sekulära, arabnationalistiska Syrien och den persiska teokratin Iran kan verka som underliga allierade, men de har skapat ett starkt förhållande baserat på de gemensamma fienderna USA och Israel. Utan Syrien som sin allierade i regionen blir Irans inflytande där försvagat, säger Lund. 

Israel, å sin sida, befinner sig i en problematisk situation. Man fruktar både en islamistisk regering i Syrien som kan komma att alliera sig starkt med Hamas, men en allmän destabilisering skulle också kunna vara mycket farligt och hota freden på Golanhöjderna. 

Libanesiska, Iranstödda Hizbollah, eller andra grupper, kan ta tillfället i akt att agera mot Israel, eller så kan någon överlevande fraktion inom den syriska regimen bli desperat och hota Israel. Tidigare har Israel och Syrien agerat mot varandra indirekt, ofta genom Libanon, men om den syriska regimen riskerar att falla kan lite vad som helst hända i den dynamiken. Aron Lund beskriver det med det amerikanska uttrycket ”All bets are off”.

På den globala geopolitiska arenan kan en förändring i Syrien också få långtgående konsekvenser. 

I en analys för underrättelseföretaget Stratfor, skrev George Friedman i veckan att Assadregimens fall kan innebära flera positiva saker för USA. Först och främst försvagas Iran, vilket innebär att området kan utveckla en maktbalans som inte kräver ständig amerikansk inblandning, eftersom Turkiet allt mer kommer att kunna balansera Irans inflytande.  

Det här skulle i sin tur att göra så att Washington kan koncentrera sig på globala frågor, inklusive Kina och Ryssland. Peking och Moskva hade föredragit att USA skulle fastna i ännu en kostsam intervention, menar Friedman. 

Om Assadregimen faller utan att väst ingripit kommer det dessutom, enligt Friedmans analys, att skapa en positiv förebild för att inte intervenera, något som både Pentagon och NATO skulle uppskatta.