Årskrönika Kina: Ett år med Xi Jinping
Här syns ordförande Xi Jinping tala i Folkets stora sal under nationella folkkongressens möte den 17 mars 2013 i Peking, Kina. Den 19 augusti uppmanade Xi att partimedlemmar ska ”visa sina svärd” i kampen om den allmänna opinionen i Kina. (Foto: Feng Li/Getty Images)


I november 2012 tillträdde den nya ledningen för det Kinesiska kommunistpartiet, ledd av generalsekreteraren, den blivande presidenten och kompromisskandidaten Xi Jinping. Nyheterna från Kina under 2013 har så klart till stor del färgats av förhoppningar, besvikelse och försök till analyser av den eventuella nya riktningen inom den slutna, auktoritära apparat som styr världens folkrikaste land.

Det var inte många som gav sig ut för att veta särskilt mycket om vilken väg Xi Jinping och hans nya maktbas inom politbyråns ständiga utskott (som de facto styr Kina) skulle ta, och signalerna har minst sagt varit motstridiga. På det hela taget får man dock säga att de som förväntat sig en snabb upptining, något slags kinesiskt glasnost, har blivit gravt besvikna: Kommunistpartiet styr fortfarande med järnhand enligt samma politiska grundmönster som alltid, även om det har skett en del förskjutningar.

Xi har verkligen blandat och gett under sitt första år vid makten, från ett västerländskt och prodemokratiskt perspektiv. Å ena sidan utmålade han genast korruptionsbekämpningen som ett av sina stora projekt, vilket får ses som ett positivt steg. Å andra sidan tycks korruptionsbekämpningen i mångt och mycket handla om att slutligt besegra sina redan kraftigt försvagade motståndare inom partiet. De utgörs av den falang som styrs av den förre regimledaren Jiang Zemin, och som av allt att döma planerade en kupp mot Xi, som dock aldrig genomfördes.

En viktig pjäs i det spelet var rättegången mot denna falangs främsta påläggskalv, Bo Xilai, som dömdes till livstids fängelse för korruption i en välregisserad rättegång i september. Den var noga avvägd för att inte rikta allmänhetens ilska mot partiet eller uppmärksamma de betydligt mörkare brott som Bo varit inblandad i, såsom hänsynslösa utrensningar av politiska motståndare och den brutala förföljelsen av Falun Gong. Nu tycks även andra nyckelspelare inom falangen – tidigare extremt mäktiga män som förre propagandachefen Li Changchun, förre vice partiordföranden Zeng Qinghong och förre chefen för det politisk-rättsliga utskottet, Zhou Yongkang – befinna sig i skottgluggen, även om inget nytt stort mål av Bos kaliber officiellt har inletts.

Xi har dessutom kraftigt försvagat den stora maktbas inom partiet som utgjorts av det politisk-rättsliga utskottet, vilket styr Kinas rättsväsende och inre säkerhet (inklusive den beväpnade polis som används för att slå ner de konstanta massprotesterna över hela landet). Politisk-rättsliga utskottet svällde till enorma proportioner under Jiang Zemin, särskilt i och med att förföljelsen av Falun Gong inleddes 1999, och har förblivit en enormt stark faktor även under Hu Jintaos regim.

Att denna bastion av brutalitet och godtycke får mindre utrymme har knappast någon som brinner för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina sörjt. Men vad Xi i stället gjort är att konsolidera makten kring sig själv på ett dramatiskt sätt, bland annat genom att göra sig till chef för den centrala militärkommissionen och inrätta det helt nya statssäkerhetsutskottet. Enligt vissa Kinakännare kommer detta sannolikt att ge Xi mer makt än någon tidigare ledare för kommunistpartiet har haft.

På samma sätt har signalerna varit minst sagt dubbla när det gäller mänskliga rättigheter. Xis regim meddelade under året en aning överraskande att man tänkte avskaffa det godtyckliga system med administrativ bestraffning som kallats ”omskolning genom arbete”, där personer kan dömas till straffarbete utan någon rättegång. Många av dessa läger har till stor del fyllts med dissidenter, och rapporter om allt ifrån svåra missförhållanden till den mest fasansfulla tortyr har kommit ut.

Vid en närmre titt som Amnesty utförde visade det sig dock att lägren mest byter skylt, och att de som hålls där slussas vidare till andra, ännu mer svårkontrollerade utomrättsliga platser, som inofficiella ”svarta fängelser”, påstådda beroendekliniker eller hjärntvättscenter. Även förändringar i den så hårt kritiserade ettbarnspolitiken visade sig i praktiken mest vara kosmetiska.

Något annat som underminerat det hopp om en mjukare linje och politiska reformer som somliga haft på Xi Jinping är hanteringen av information, särskilt internet. Nätet är nu i mångt och mycket det största hotet mot kommunistpartiets mentala grepp om kineserna, och under året infördes nya drakoniska lagar som innebär att den som sprider information på internet som myndigheterna betraktar som ”rykten” kan dömas baserat på hur mycket spridning det enskilda inlägget får.

Samtidigt har en mycket omfattande kampanj mot misshagliga bloggare drivits, och dokument om farliga västerländska influenser som måste bekämpas och hur man planerar att framöver rikta in sig på ”reaktionära intellektuella” läckt ut. Xi har uppenbarligen inte tänkt att vika en tum från partiets linje när det gäller propaganda och information, trots att den striden tycks allt svårare att vinna för varje dag.

Det sammanlagda bokslutet över Xis första år vid makten måste bli att Kina faktiskt blivit ett ännu svårare land för oliktänkande att leva i än året innan. Där många först såg en moderat, möjligen reformvänlig ny ledare ser man nu allt mer konturerna av något slags modern maoist, vars mål, bortom den rent uppenbara maktkonsolideringen och politiska kontrollen över landet, förblir oklara och oroande.

När Kina dessutom börjat agera allt mer aggressivt utrikespolitiskt i bråket med Japan om de naturresursrika Senkakuöarna (Diaoyu på kinesiska), så är det tyvärr inte med någon positiv magkänsla inför den nya kinesiska regimledningen och deras planer som år 2014 inleds.