Årskrönika Kina 2014
Några av de huvudsakliga studentledarna vid protesterna i Hongkong håller upp gula paraplyer för att markera att det gått en månad sedan protesterna i centrala Hongkong inleddes, 28 oktober 2014. (Foto: Benjamin Chasteen/Epoch Times)


2014 var paraplyprotesternas år. Även om demokratirörelsen i Hongkong och dess ockupationer så här i efterhand utmynnade i något av ett antiklimax, så dominerade det rapporteringen från Kina under hela hösten. Men situationen i Hongkong var också en bricka i det spel om makten inom kommunistpartiet, som för de mer intresserade observatörerna varit ett huvudtema för hela året. Den dramatiska höjdpunkten var när Kinas förre chef för inhemsk säkerhet, Zhou Yongkang, officiellt rensades ut, men den här striden, som började på allvar med ledarbytet 2012, har vi långt ifrån sett slutet på.

Sedan han tillträdde 2012 har Xi Jinping och hans regim varit svår att ringa in för västerländska observatörer. Å ena sidan har han gått till storms mot korruption och till synes börjat reformera vissa av de för västerlänningar mer uppenbart störande delarna av bilden av Kina, som arbetsläger och ettbarnspolitik; å andra sidan har han konsekvent stärkt sitt grepp om makten, slagit ner stenhårt på advokater, journalister och yttrandefrihet på internet på sätt som fått somliga att dra paralleller till kulturrevolutionen. En sorglig symbol för situationen för förföljda grupper i Kina var när människorättsadvokaten Gao Zhisheng släpptes ur fängelse i augusti, efter fem års omänsklig isolering och tortyr, till synes en bruten man.

Under 2014 förstärktes den här dubbla bilden av Xi som både något av en pragmatiker, reformatör och ”duva”, och en stenhård maktspelare vars egentliga mål främst tycks vara att samla all makt till sig själv.

Kampanj mot politiska fiender

Hans numera välkända kampanj mot korruption, som väl i praktiken får ses som en kampanj mot sina politiska fiender inom förre regimledaren Jiang Zemins fraktion, nådde ett slags klimax under 2014 med förre säkerhetschefen Zhou Yongkangs slow motion-artade  fall från maktens tinnar. Redan i mars antyddes vid en presskonferens på ett för kommunistpartiet ovanligt öppet sätt att Zhou Yongkangs fall var nära förestående, men det dröjde ända tills i slutet av juli innan man officiellt meddelade att han gripits, och ytterligare en tid tills han uteslöts ur partiet.

Rättegången mot Zhou, vad den nu kommer att ta för form, väntar fortfarande. Det enda som är säkert om den är att den inte kommer att ta upp hans värsta brott, som delaktighet i mord, tortyr, förföljelse och organstölder från levande samvetsfångar, utan kommer att begränsa sig till väl avvägda korruptionsanklagelser som understryker hans skuld utan att framställa själva partiet i alltför dålig dager.

Utrensningar och självmord

Zhou var dock långt ifrån den ende; förutom hundratals personer på olika nivåer i hans egen inre krets så rensades så många partitjänstemän ut i ”antikorruptionskampanjen” att självmord började bli ett uppseendeväckande vanligt fenomen bland dem som misstänkte eller visste att de låg illa till.

Första halvan av 2014 präglades annars av en del allvarliga inre och yttre oroligheter i Kina. Det brutala knivdådet på en tågstation i Kunming i mars, när 29 personer dödades, ledde till allmän oro på offentliga platser i Peking. Förövarna pekades ut som separatister tillhörande den förtryckta uiguriska minoriteten i regionen Xinjiang, men hela dådet är fortfarande höljt i dunkel. I maj utfördes en bombattack vid en marknad i Xinjiangs huvudstad Urumqi där 31 personer dödades. Även kring denna attack är många omständigheter oklara.

Territorialkonflikter

Och det är lätt att glömma, efter Hongkonghändelserna och den relativa avspänningen gentemot USA och Japan under hösten, att Kina i våras och somras tycktes stå på randen till väpnad konflikt med Vietnam. Orsaken var en oljerigg som stod i vad Vietnam betraktar som sitt territorialvatten, men som Kina, i sina uppseendeväckande anspråk, räknar som sitt. Kinas territorialkonflikter med grannar som Vietnam, Japan och Filippinerna fortsätter att vara en krutdurk, även om tonläget inte blev så här högt någon gång under resten av året. I juli flyttade Kina på oljeriggen, och situationen lugnade ner sig.

25-års intervaller

Något som dock passerade förhållandevis obemärkt var 25-årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg, som man som vanligt hanterade med ”förebyggande” gripanden och stort säkerhetspådrag. Det är dock en händelse som ser ut som en tanke att det just 25 år efter de fredliga studentprotesterna som slutade i blodbad, vaknade en ny studentrörelse för demokrati, fast i Hongkong.

Det var också litegrann som ett förspel när studenter i mars gick till attack mot regeringsbyggnaden i Taiwans huvudstad Taipei i ilska över vad man upplevde som president Ma Ying-jeous försök att tvinga igenom ett kontroversiellt handelsavtal med Kina. Dessa protester, som också innefattade en till en början fredlig ”ockupation” av parlamentet skulle dock visa sig relativt små jämfört med vad som väntade i Hongkong.

Orsaken till protesterna är tydlig: Pekings markering att man inte tänkte tillåta fria och allmänna val till Hongkongs högste ledare, chief executive, 2017. Upprinnelsen till själva massrörelsen tycks dock så här i efterhand lite oklar och slumpmässig: En grupp som kallade sig ”Occupy Central with Peace and Love”, och som leddes av Hongkongs äldre garde av demokratiaktivister planerade en begränsad civil olydnadsaktion, samtidigt som studenter genomförde en lektionsstrejk. Efter en våldsam polisreaktion med tårgas och pepparsprej i slutet av september utvecklades det hela till en omfattande folklig proteströrelse, utan egentlig tydlig ledning, men med studenterna och deras paraplyer till skydd mot pepparsprejen, som samlande kraft och symbol.

Hongkongs unga vet sin styrka

För den som var någorlunda insatt i situationen var det redan från början svårt att tro på att protesterna skulle få det avsedda resultatet, det vill säga att Hongkongs Pekingvänliga ledare Leung Chun-ying skulle avgå och Hongkong skulle få verklig demokrati. Däremot tycktes situationen länge stå och väga, och tanken på ett fullskaligt kinesiskt ingripande, med något slags repris på händelserna i Peking 1989 kändes inte helt otrolig. Nu gick det hela i stället förhållandevis fredligt till, och kraften rann sedermera ur själva ockupationen, som avslutades. Kampen för verklig demokrati i Hongkong lär dock gå vidare, inte minst med tanke på att en hel ung genration demokratiskt sinnade Hongkongbor nu fått en känsla för sin egen styrka och kapacitet.

Spel under täcket

För att avslutningsvis återknyta till inledningen så var dock även utvecklingen i Hongkong ett led i maktstriden inom Kinesiska kommunistpartiet. Jiang Zemins fraktion, i det här fallet företrädd av Zhang Dejiang, chef för statsrådets kontor för frågor rörande Hongkong och Macao, tycks av allt att döma ha velat att Hongkongprotesterna skulle sluta i våld och oroligheter, för att underminera Xi Jinping. Olika politiska uttalanden, provokationer och attacker under protesterna som misstänks ha styrts från Peking tyder på detta. Till och med den  uppenbart provocerande vitboken om Hongkongs status som var en del i att utlösa hela protestvågen kan ha avsiktligt spetsats till för att väcka ilska och protester bland Hongkongborna. Den här gången segrade dock Xi Jinping, som höll huvudet kallt och beordrade ledningen i Hongkong att göra detsamma.

Men när som helst som yttre eller inre konflikter uppstår i Kina under nästa år är det värt att hålla ögonen på den här underliggande konflikten. Att utgången varje gång blir densamma är långt ifrån självklart.