Årskrönika Kina 2011
Vid tolvtiden den 18 november demonstrerade hundratals migrantarbetare i Huadu-distriktet i Guangzhou. Lokal polis eskorterade tåget både framför och på båda sidorna. (Foto: Weibo)


2011 var ett protesternas och demonstrationernas år i världen. I nordafrika och arabvärlden ledde folkligt missnöje till att regimer föll, och i västvärlden spred sig ”occupy”-rörelsen från New York till hela USA och i Europa förekom ännu större protester på sina håll, i den ekonomiska krisens kölvatten. Kina var inte något undantag, och regimen, som plötsligt såg en kinesisk ”jasminrevolution” som ett reellt hot, reagerade med att göra 2011 till ett av de mest repressiva åren mot oliktänkande på de senare årtiondena, enligt människorättsgruppers rapporter. Protester och reaktion har varit det stora temat i Kina under 2011.

Två detaljer har särskilt stuckit ut i den kinesiska kontexten jämfört med tidigare år: Internets växande roll och hur olika protester hanteras i olika delar av Kina.

Den populära mikrobloggen Weibo har kommit att bli ett enormt huvudbry för regimens censorer. Ursprungligen skapades den som ett kinesiskt svar på det förbjudna Twitter, som regimen skulle kunna kontrollera och rensa från oönskat material. Men kontrollen har visat sig inte vara tillräcklig. Kineserna postar snabbt om det som händer, som till exempel den katastrofala snabbtågsolyckan i Wenzhou i juli i år, som regimen kvickt ville sopa under mattan. Tack vare internetaktiviteten och direktrapporteringen av medborgare blev det omöjligt.

Det officiella missnöjet med mikrobloggandet har ökat. Efter en officiell rapport i somras som pekade ut dem som ett hot mot den nationella säkerheten kom censuråtgärder i september. I december kom så beslutet att alla ska tvingas registrera sig med sitt riktiga namn och personuppgifter, vilket måste ses som regimens erkännande att denna form av omedelbar yttrandefrihet nu blivit ett seriöst hot mot deras informationsmonopol.

Det har också blivit påtagligt hur olika motståndet tar sig uttryck i olika regioner, och hur olika regimens reaktioner blir. Till viss del handlar det om det stora maktskiftet vid partikongressen 2012 och om hur olika lokala ledare som aspirerar på höga poster positionerar sig. En splittring kan anas mellan de som tycks vilja försöka sig på reformer och de som anser att repression är det enda svaret på de ökande sociala oroligheterna.

Bo Xilai, partisekreterare i Chongqing, har till exempel gjort sig känd för att driva en hård, ”nymaoistisk” politik med röda kampsånger och stenhårda kampanjer mot brottslighet som fördömts som grundlagsvidriga. Wang Yang i Guangdong är ett exempel på en provinschef som har odlat en betydligt mer liberal image, och rentav tillåtit vissa demonstrationer som normalt skulle slagits ner av polis. Men hans liberala hållning kan visa sig vara att lyfta locket från en Pandoras ask av raseri över lokala övergrepp och orättvisor, som fallet med den revolterande byn Wukan visat.

Sista akten är garanterat inte spelad i de stora, mycket uppmärksammade protesterna i Wukan, men att kraftmätningen mellan partiet och folket inte slutade med blodbad utan med att högre myndigheter faktiskt erkände att bybornas krav på utredningar av lokala kadrers korruption och markstölder, samt mordet på en av deras representanter, var en lika intressant som oväntad utveckling. Det ”tillfälliga civilsamhälle” som byborna byggde upp under den period då de i praktiken var helt avskurna från omvärlden och inte lydde den lokala partiledningen, kan komma att bli en inspiration för andra kineser under 2012.

Man behöver dock bara gå till de tibetanska regionerna för se exempel på att den kinesiska regimen inte har några som helst betänkligheter att vrida klockan tillbaka till det sena 1960-talet om de tycker det behövs. Jag hade själv tillfälle att i New York intervjua Kirti-klostrets andlige ledare i exil, Kirti Ripoche, om hur klostret sedan de stora protesterna 2008 förvandlats till ett fångläger, där munkarna delats in i små grupper och konstant övervakas.

De tvingas till patriotisk ”omskolning”, att ta avstånd från Dalai Lama och sin tro, de fängslas, fördrivs eller bara ”försvinner”, utsätts för misshandel, tortyr och offentlig förnedring på rent kulturrevolutionsmanér. Över ett dussin unga munkar och även en ung nunna har reagerat på den outhärdliga situationen genom att sätta eld på sig själva under det senaste året, men det har bara lett till ökat förtryck.

Det har också varit ett år då enskilda människoöden hamnat i världssamfundets fokus. Några av dem har varit kända sedan länge men uppmärksammats på nytt, som den blinde advokaten Chen Guangcheng, som trots att han släppts efter att ha avtjänat sitt politiskt motiverade fängelsestraff, hålls i total isolering tillsammans med sin familj och utsätts för trakasserier, misshandel och tortyr. I december fick hans fall ytterligare internationell uppmärksamhet då Hollywoodstjärnan Christian Bale försökte hälsa på honom men blev bryskt avvisad.

Gao Zhisheng, en annan mycket uppmärksammad människorättsadvokat som bland annat försvarat förföljda Falun Gong-utövare. Gao har varit ”försvunnen” i myndigheternas förvar under större delen av tiden sedan 2009. Han har torterats svårt, och tidigare i år kom rykten på internet om att han var död. Myndigheterna svarade med att i stället döma honom till tre års fängelse enligt den villkorliga dom man hade mot honom sedan tidigare. Utomstående betraktare och människorättsorganisationer har kallat det en parodi på rättvisa.

Ett nytt fall under året var dock den både inhemskt och internationellt kände konstnären Ai Weiwei, som slutligen blev för obekväm och högljudd i sin kritik mot regimen. Först greps han och hölls isolerad i över 80 dagar, anklagad för ekonomisk brottslighet, och när han släpptes krävdes han på 15 miljoner yuan i obetalda skatter, något som hans många supportrar genast började hjälpa honom med genom att låna ut pengar.

Det kanske mest tragiska ödet, både i det enskilda fallet och för samhället i stort, var dock tvååriga Yueyue, vars död i oktober för många kineser blev till en bild av hur egoismen totalt triumferat över medkänslan i kommunistpartiets Kina. Yueyue kördes över av en bil i en gränd utanför sina föräldrars arbetsplats, och förutom att föraren smet från platsen så passerades den döende flickan av 18 personer och kördes över av ännu en bil innan en hemlös kvinna såg henne och kallade på hjälp.

Frågan är var Kina tar vägen under 2012. Maktskiftet i partitoppen, hur det än tar sig ut, lär inte innebära några ändringar i partiets envåldsnatur, något som över 100 miljoner kineser (gränsen passerades under 2011) redan insett och trätt ut ur partiet och dess underavdelningar via den så kallade Tuidang-rörelsen.

Kanske kan dock splittringen mellan liberala och auktoritära element inom partiet leda till mer utrymme för och inspiration till protester av det slag vi sett i Wukan. Förändringarnas vindar kan anas även i Kinas två mest slutna diktaturgrannar, Nordkorea (vars ledare Kim Jong-Il nyligen dog) och Burma (där militärjuntan tycks vara på väg att tappa greppet till den civila regering man själv skapat).

Kanske blir 2012 den ostasiatiska vårens år, på samma sätt som 2011 blev den arabiska vårens år?