Är tiden en illusion?
Kan klockor egentligen mäta tid och kan det förflutna, nutid och framtid existera tillsammans? (Foto:Eva Sagerfors/ Epoch Times)


”Tiden är en rörlig bild av evigheten.” – Platon

Vi tenderar att tro att ödet inte är bestämt och att all tid som förflutit begravs i glömska men kan rörelsen blott vara en illusion? En känd brittisk fysiker förklarar att i en viss dimension existerar tiden helt enkelt inte.

– Om du försöker fånga tiden rinner den hela tiden mellan fingrarna, säger Julian Barbour, som är brittisk fysiker och författare till boken The End of Time: The Next Revolution in Physics, (ungefär ”Tidens slut: Nästa revolution i fysiken”), i en intervju med Edge Foundation. Medan detta poetiska uttalande fortfarande vibrerar i rummet har Barbour och journalisten förmodligen ingen koppling till sitt eget jag för en sekund sedan.

Barbour tror att folk inte kan fånga tiden eftersom den inte existerar. Det här är ingen ny teori, men den har aldrig haft samma popularitet som Einsteins relativitetsteori eller strängteorin.

Idén om ett tidlöst universum är inte bara oemotståndligt attraktiv för en handfull vetenskapsmän, en sådan modell kan också bana väg för en förklaring till många av de paradoxer som de moderna fysikerna möter när de ska förklara universum.

Vi tenderar att tänka på och uppfatta tiden som linjär vars kurs oundvikligen går från förflutet till framtid. Det här är inte bara en personlig uppfattning hos alla människor utan också det sammanhang som den klassiska mekaniken använder för att analysera alla matematiska funktioner i universum. Utan en sådan tanke skulle idéer såsom principen om orsakssammanhang och vår oförmåga att samtidigt vara närvarande på två ställen börja ses på från en helt annan nivå.

Idén om bristen på sammanhang hos tiden som föreslagits av Barbour är ett försök att i ett teoretiskt sammanhang förklara ett universum sammansatt av många punkter som han kallar för ”nu”. Men sådana ”nu” ska inte förstås som flytande ögonblick som kom från det förflutna och kommer att dö i framtiden. Ett ”nu” skulle bara vara ett bland de miljoner ”nu” som existerar i den universums oändliga mosaik i en speciell dimension som är omöjlig att upptäcka, där varje ”nu” är kopplad till varandra på ett subtilt sättt utan att något skulle vara mer framstående än grannen. De existerar alla samtidigt.

Med en sådan blandning av enkelhet och komplexitet ger Barbours idé löfte om en stor lättnad för den som är villig att acceptera att tiden inte fanns innan Big Bang.

Barbour tror att tidskonceptet kan liknas vid heltalen såtillvida att alla siffror existerar på samma gång och det vore ologiskt att tänka att siffran 1 existerar innan siffran 20.

När man nått hit i argumenten är det förmodligen oundvikligt för läsaren att fråga, “Försöker du få mig att tro att den här rörelsen jag gör just nu med min arm inte existerar? Om oändligt små delar av olika ”nu” inte är kopplade till varandra, hur kan jag då minnas de första idéerna i den här artikeln? Hur ska jag då komma ihåg vad jag åt till lunch? Varför vaknar jag och går till arbetet om arbetet hör till ”jag” som inte har något att göra med mig? Om framtiden redan finns där, varför sträva överhuvudtaget?”

Sådana dilemman har uppstått från den illusoriska föreställningen att tiden flyter, som vattnet i en flod. Vi kan se på ett tidlöst universum som en lång vaniljkaka, där mitten är fylld med choklad i hela kakans längd. Om vi skär en bit får vi vad vi kallar ett ”nu”.

Antag att chokladen i mitten representerar oss, då skulle vi tro att vår bit är den enda som finns i hela universum och att den föregående och den följande biten bara existerar som koncept. Den här idén skulle låta löjlig för den som betraktar kakan, den som ser den vet att alla bitar existerar tillsammans.

Om man tar det här exemplet, kan man säga att “jag” inte är samma person som började skriva den här meningen. Jag är unik, kanske uppenbart sammankopplad med varje ”jag” som skrev orden tidigare i det här stycket. Men till och med de oändliga ”nu” som är oberoende av varandra borde inte vara spridda. De utgör fortfarande en struktur. De är ett paket, en hel kaka utan smulor.

Det här är Barbours teori: I ett rum i kosmos, finns framtiden (vår framtid) redan, utplacerad, och varje sekund av vårt förflutna finns också, inte som ett minne utan som ett levande varande. Det mest smärtsamma för människor, enligt Österns filosofier, skulle vara att försöka bryta den vedertagna formen.

Den vise, som följer den förutbestämda vägen, skulle vara ett glatt ansikte i den kosmiska chokladkakan och försöka leva i våra unika och extremt små ”nu”.

De flesta av oss är djupt övertygade om att på en undermedveten nivå finns en stor kosmisk klocka som tickar fram varje sekund av detta enorma rum som kallas universum. Dock visade Albert Einstein redan i början på förra århundradet att en tidsverklighet är relaterat till alla andra objekt i universum och att tiden är ett ”subjekt” som är oskiljaktigt från rymden. Till och med specialister som synkroniserar tiden i världen är medvetna om att världen sköts av ett nyckfullt bestämt tickande, eftersom klockor inte alls kan mäta tid.

Uppenbarligen är det enda alternativet att sjunka in i en “tillfällig illusion” om denna evighet, medveten om att det finns ett rum där vårt förflutna fortfarande existerar och vad vi gör ändras inte. Eller som Einstein själv skulle säga ”Folk som oss, som tror på fysiken, vet att skillnaden mellan det förflutna, nutid och framtid bara är en envist efterhängsen illusion.”

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/30858/