Är nanoteknologin säker?
NASA Ames Research Center i Kalifornien forskar inom den teknologi på molekylärnivå som kallas nanoteknologi. Fotografiet föreställer två kugghjul av fullerener (en av de former som kol förekommer naturligt i, vanligen klot- eller tubformad) med många kuggar. Forskarna har fäst benzynmolekyler utanpå en nanotub och skapat växelkuggar. (http://grin.hq.nasa.gov)


Nanoteknologin kommer enligt experterna att vara drivande i nästa industriella revolution och förändra sättet vi lever på. Nanoteknologin är på frammarsch i jakten på nya uppslag och användbara saker. Men medan produktionen i fabrikerna ökar görs mycket lite för att säkerställa säkerheten för allmänheten och miljön.

Nanoteknologin förväntas ta en andel på 1 000 miljarder dollar av marknaden inom ett decennium, enligt National Science Foundation i USA.

”USA investerar omkring 3 miljarder dollar årligen på forskning och utveckling inom nanoteknologi, vilket utgör cirka en tredjedel av den totala investeringen i nanoteknologi i världen”, enligt Woodrow Wilson International Center for Scholars i Washington.

Nanoteknologin erbjuder enorma möjligheter att förbättra nästan alla industrialiserade produkter såsom datorer, bilar, kläder, mat, medicin, batterier och mycket mer.

Allt oftare ställs dock frågan: är det säkert?

Ett växande antal vetenskapliga studier och myndighetsrapporter varnar för att skapade nanopartiklar kan utgöra en risk för den mänskliga hälsan och för miljön. Mycket få toxikologiska studier har gjorts, enligt en rapport nyligen från Worldwatch Institute.

Vad är nanoteknologi?

Nanoteknologi innefattar ett stort område av tekniker för att kontrollera ordningen i materia på atom- och molekylnivå. En nanometer är en miljarddels meter, motsvarande bredden på tio väteatomer som läggs sida vid sida. Ett hårstrå från en människa är ungefär 80 000 nanometer tjockt. Det är svårt att föreställa sig något så litet och ännu svårare att förstå det i en tillverkningsprocess.

På en så mikroskopisk nivå uppför sig inte materia som den gör i vanliga experiment i den värld där Newtons klassiska, fysiska lagar gäller.

I nanovärlden ”styrs materians egenskaper av en komplex och rik kombination av klassisk fysik och kvantmekanik”, enligt nätutgåvan av Scientific American i januari 2006.

Dessutom kan nanomaterial i stora kvantiteter ha stor potential på grund av deras dramatiskt ökande förhållande mellan ytarea och volym.

”När partikelstorleken minskar och reaktiviteten ökar kan en substans som är overksam på mikro- eller makronivån få riskabla egenskaper i nanoskalan”, enligt rapporten från Worldwatch Institute.

Risker och förbiseenden

– Komplexiteten i tillverkade nanomaterial innebär att deras påverkan kommer att bero på mer än enbart kemi… den mikroskopiska storleken på nanopartiklar kan få dem att lättare tränga in i och påverka de mänskliga organen… det faktum att material i nanostorlek kan få ovanliga egenskaper – egenskaper som inte följer konventionell fysik eller kemi – kan ha en inverkan på möjligheten att risker uppstår, sade Andrew D Maynard, filosofie doktor.

– Miljardtals dollar investeras av myndigheterna och industrin för att snabbt dra fördel av den kommersiella potentialen hos nanoteknologin, men det tycks finnas svagt intresse för att upptäcka och undersöka möjliga risker, sade Maynard.

– Forskarna är osäkra på hur man ska arbeta säkert med nya nanomaterial, nanoindustrin är osäker på hur man ska utveckla säkra produkter och det finns en risk att allmänhetens förtroende för dessa nya applikationer undermineras, enligt David Rejeski, chef för projektet Emerging Nanotechnologies.

Internationell samordning är nödvändig enligt Maynard:

– Metoder för att samordna forskningsaktiviteter, dela kostnader och för utbyte av information mellan länder och ekonomiska regioner bör tas fram.

Maynard påpekar att industrin har målet att sälja produkter och att deras forskning inte alltid offentliggörs.

– Det mest praktiska alternativet till ett industriellt strategiskt ramverk för forskning är ett statligt lett ramverk, sade Maynard.

Andrew Maynard är vetenskaplig chefsrådgivare i projektet Emerging Nanotechnologies, som är ett initiativ från Woodrow Wilson Center och Pew Charitable Trust och som startades 2005. Maynard författade och presenterade en ny rapport, Nanotechnology: A Research Strategy for Addressing Risk, 19 juli i Washington. (http://www.nanotechproject.org)

Den federala regeringen gör emellertid långt ifrån tillräckligt, enligt rapporten.

– Regeringens undersökningar av nanoteknologins påverkan på miljön, säkerheten och hälsan saknar strategisk styrning och samordning… Rapporten är ett första försök att upprätta en plan för att systematiskt undersöka de potentiella riskerna med nanoteknologi, sade Rejeski.

Rapporten efterfrågar två större förändringar:

– Ett: Ledarskapsskifte och fondering för riskforskning till federala byråer som har ett klart mandat att övervaka… Två: En uppskattad federal investering på minst 100 miljoner dollar de närmaste två åren för mycket relevant, målinriktad riskbaserad forskning, sade Rejeski.

Icke desto mindre sade Julia Moore, ställföreträdande chef för projektet Emerging Nanotechnologies:

Osäkerheter angående risker för den mänskliga hälsan och miljön kommer sannolikt att fortsätta existera.

Sociala och etiska frågor

De allvarliga frågorna utgörs inte enbart av hälsa och säkerhet. Den bredare sociala och etiska påverkan från nanoteknologin måste också hanteras, enligt rapporten från Worldwatch Institute.

”Det är strävan efter vinst som är drivkraften bakom den nanotekniska revolutionen – inte behov av mänsklig utveckling… När de grundläggande problemen är fattigdom och sociala orättvisor är ny teknologi aldrig den magiska lösningen”, enligt rapporten.

Gary Feuerberg, Washington, bidrog till denna artikel.

http://www.theepochtimes.com/news/6-7-30/44417.html