Applåder för Rourke i the Wrestler
Mickey Rourke som spelar huvudrollen i The Wrestler mottog det brittiska filmpriset BAFTA den 8 februari för sin prestation i filmen. (Foto: AFP / Shaun Curry)


  • Titel: The Wrestler
  • Produktionsår: 2008
  • Produktionsland: USA/Frankrike
  • Regi: Darren Aronofsky
  • Medverkande: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood m fl.
  • Betyg: 4/5

Mickey Rourke har vunnit en Golden Globe och ett BAFTA-pris (Storbritanniens motsvarighet till Oscar) för bästa huvudroll för rollen som föredettingen Randy ”The Ram” Robinson. Dessutom är han nominerad till en Oscar för samma roll, vilken jag tror han mycket väl kan vinna. Är han verkligen så bra? Ja, det är han.

Randy är en typisk föredetting, som hade sin storhetstid i slutet på 80-talet, men som fortfarande utövar sporten, eftersom han fortfarande har en trogen skara av fans. Även om den minskat avsevärt sedan hans storhetstid. Men man ska inte tro att detta är en framgångshistoria. Nej, detta är en historia om en man som egentligen bara är en sak: En ”Wrestler”.

Som svensk kan man kanske rygga tillbaka lite för ämnet; amerikansk wrestling må vara en extremt populär sport i USA, men i Sverige vet vi knappt vad det är. För den oinvigde kan jag avslöja att det handlar om showbaserad brottning, där matcherna är uppgjorda redan innan. Det är alltså mer show än vad det är sport. Ofta kan matcherna se väldigt våldsamma ut. Men våldet är, precis som det aggressiva skrikandet från ”brottarna, överdrivet. Visst skadar brottarna varandra, men det är, som sagt, uppgjort sen tidigare vad som ska hända.

Men fokus för filmen är inte själva sporten, utan en man som vigt sitt liv åt att vara del av denna industri, som i USA är lika populär som hockey är i Sverige. Vi får följa Randy under hans dagliga rutiner. Filmen har en distinkt dokumentär känsla, särskilt när vi får följa Randy när han går omkring på sin arbetsplats, och kameran följer honom bakifrån, vilket ju knappast är vanligt för spelfilmer (i spelfilmer filmar man ju skådespelarnas ansikten så mycket som möjligt).

Randy kämpar och sliter. Han solar, han tränar, han tar steroider, han färgar håret. Allt för sin sport. Hans enda andra jobb är i en matvaruaffär, där han extrajobbar för att få ekonomin att gå ihop; hans rutiner, för att upprätthålla sin image, är inte direkt billiga.

Han får dock lägga om sina prioriteringar när han drabbas av en hjärtinfarkt. Han försöker ta tag i de få relationer han har. Aronofsky har verkligen regisserat med fingertoppskänsla; han har inte överdrivit, men det är ändå hjärteskärande att se hur ensam Randy är. Filmen slutar inte med någon moralpredikan och knappt med någon kommentar. Men det är definitivt ett slut som knyter ihop säcken.

Rourke får nästan all tid på skärmen och han utnyttjar den väl. Jag misstänker att anledningen till att Rourke gör rollen så bra, är för att han själv, precis som Randy, är en punschig föredetting. Han ser, trots sin goda fysik, gammal och trött ut. Men till skillnad från Randy har denna roll inneburit en enorm comeback för Rourke. Han har i och för sig varit på väg tillbaka ett tag nu, efter att ha varit uträknad under större delen av 90-talet. Men detta för honom rakt upp till A-listan. Jag kan bara applådera. För jag tycker, efter att ha sett ”The Wrestler”, verkligen att han förtjänar det.