Jag hatade mig själv, och andra tyckte att jag var avvikande. Andra kunde leka på klätterställningar och cykla, men det kunde inte jag. Jag hade fått diagnosen ryggmärgsbråck, och visste att jag alltid skulle vara kortare än alla andra.

Jag hatade att gå i skolan och jag hatade mina klasskamrater.

Jag hatade när människor såg på mig och ställde sina frågor.

Jag hatade när andra log, och att de kunde gå upprätt.

Och, än mer hatade jag att se mig själv i spegeln för att där se ett fult och puckelryggigt missfoster.

Mina vänner tyckte att jag var kall och reserverad och jag höll alltid andra på avstånd.

Jag trodde det här skulle pågå under resten av livet, men då dök du upp.

Den eftermiddagen satt jag för mig själv i ett hörn på universitetsområdet, där jag inte kunde bli störd av någon. Plötsligt hörde jag en röst.

-Hej, får jag slå mig ner?

Jag lyfte på huvudet och såg på dig. Du hade kort och lockigt hår och ett oemotståndligt leende.

-Vad tittar du på?

-Myror.

-Vad gör de?

-Ingen aning.

-Jag slår vad om att de leker och skaffar sig vänner. Tror inte du det?

Så började vår konversation. Vi fortsatte prata om allt möjligt – myrorna, molnen, min lilla nisch …, ända fram till solen gick ner. Plötsligt tittade du på min rygg. Helt enkelt stirrade på den. Åh nej, det jag hade varit mest rädd för inträffade! Du hade upptäckt min missbildning och jag var säker på att du skulle förakta mig nu.

Du ställde dig upp, pekade på min rygg och sade:
-Jag vet varför din rygg är krokig.

Jag blundade som en kriminell som väntar på att bli utdömd. Jag bad i mitt hjärta att du inte skulle fortsätta. Men du fortsatte självbelåtet och sade:

Jag vet vad du har där innanför. Vet du?

-Nej, svarade jag svagt.

Du satte dig på huk och viskade i mitt öra.
-Din rygg är krokig för att du har änglavingar där.

Jag var chockad. Jag såg dig i ögonen. Din ömhet spelade på mina hjärtesträngar. Just då upplöstes fullständigt mitt hårda skal och alla taggar jag haft utåt av din varma goda hjärtlighet.

Från och med den dagen började jag tycka om mig själv, för jag har ett par änglavingar och en vän som är lika snäll som en ängel.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-6-1/71250.html