loadingAndrej Tarkovskij(dvdmania.ru)
Andrej Tarkovskij(dvdmania.ru)
Hälsa & Livsstil

Andrej Tarkovskij - det moderna ryska filmgeniet

Nataly Teplitsky, Epoch Times San Francisco

Andrej Tarkovskij som av regissören Ingmar Bergman titulerades ”den betydelsefullaste regissören i vår tid”, dog för över 20 år sedan den 28 december 1986 i exil i Paris. Hans filmer är ett levande arv som uppskattas av både filmeliten och vanliga människor. Tarkovskij prisas för att vara en ”himmelsk producent av andlig cinematografi” och på hans grav finns ingraverat ”till mannen som såg ängeln”.

Bergman sade att upptäckten av Tarkovskijs första film kändes som ett mirakel och att det öppnade dörrar till frihet och välbefinnande. Han uttalade sig berömmande ” Tarkovskij är för mig den störste, den som uppfann ett nytt språk som stämmer med filmens natur då det fångar livet som en reflektion, livet som en dröm.”

Efter att många gånger tittat på Tarkovskijs film ”The Mirror” (1975) blev en arbetarkvinna gripen av hans kreativitet och konstnärliga medvetenhet. Hon skrev till honom och sade ” för första gången någonsin har en film blivit verklighet för mig… Jag vill komma rätt in i den så att jag verkligen kan bli levande.

Tarkovskij visste att djupet i hans filmers inte kunde förstås utan att man tittat och begrundat dem många gånger. Han skrev, ”det sköna är gömt för dem som inte söker sanningen…den djupa bristen på andlighet hos de människor som ser konst och fördömer den. Faktumet att de varken är villiga eller redo att i någon högre mening beakta meningen och målet med deras existens maskeras ofta med den vulgära, simpla högljudda klagan ”Jag tycker inte om det!” ”Det är tråkigt!”. Detta är en kraftfull synpunkt men det tillhör en människa som föddes blind och nu får berättat för sig om en regnbåge.


Ingemar har beskrivit Andrej Tarkovskij som ”den betydelsefullaste regissören i vår tid”. (Jonas Ekströmer/AFP/Getty Images)

Ingemar har beskrivit Andrej Tarkovskij som ”den betydelsefullaste regissören i vår tid”. (Jonas Ekströmer/AFP/Getty Images)

Alla Tarkovskijs sju filmer skulle kunna uppfattas som delar av ett helt cinematografiskt mästerverk. I dessa filmer genomgår huvudkaraktären en andlig kris. Tarkovskijs mål var att föra fram andlighetens röst till en värld slagen av tillintetgörande pragmatism.

I en av Tarkovskijs bästa filmer, ”Andrei Rublev” (1966), ser en medeltida rysk ikonmålare på livet som genom ett barns oskyddade ögon. Trots att ha bevittnat de mest brutala och förödande former av våld och upplevt bitter desillusionering återupptäcker huvudkaraktären i slutet värdet hos mänsklig godhet och ovillkorlig kärlek.

I ”Solaris” (1972) gav Tarkovskijuttryck för kosmonauternas fruktlösa försök att komma i kontakt med medvetandets ocean. Kosmonauternas misslyckade försök och begränsade verktyg gjorde dem ödmjuka och i mötet med universums integritet och ofattbarhet insåg de sin litenhet. Filmen tar också itu med dilemmat att hantera misstag från det förflutna.

Den långa förföljelsen som organiserades av filmbyråkraterna i Sovjetunionen fick Tarkovskij att flytta till Italien där han började filma ”Nostalghia”(1983). I ”Nostalghia” når den sanna konsten en aldrig tidigare skådad höjdpunkt . En rysk författares öde ändras i mötet med en italiensk ”galning” som är besatt av tanken att rädda mänskligheten. Författaren blir i ett desperat försök att förverkliga sitt eget liv övertalad att genomföra italienarens mål. Filmen avslöjar en värld utan gränser och nostalgi.

Tarkovskij sista film ”The Sacrifice” (1986) är symbolisk och en resumé av hans konstnärliga liv. I filmen börjar huvudpersonen Alexander för första gången på många år, efter ett tv-meddelande om ett kärnvapenkrig att be till Gud. För att förhindra kriget lovar han att offra sin familj och sin son, bränna sitt hus och anta tysthetslöftet.

På morgonen samma dystra dag planterar han ett torrt träd tillsammans med sin lille son. Alexander berättar en liknelse om en munk som hade vattnat sitt torra träd varje dag i flera år. En dag började det blomma. Sagan om munken som tålmodigt vattnar ett döende träd i hopp om att det ska blomma är essensen av Tarkovskijs sista film, symbolen för hopp.

Innan han bränner sitt hus i filmen byter Alexander kläder. Han sätter på sig en svart japansk kimono med de gyllene taoisttecknen yin och yang broderat på. Enligt Tarkovskij var ”öst närmare sanningen än väst men att västerländsk civilisation med dess materiella fodringar konsumerade öst”. Huvudpersonen i hans senaste film ”The Sacrifice” väljer trotsigt den östra vägen genom att sätta eld på sitt västerländska hus …

Bara några få dagar före visningen av ”The Sacrifice”, vid den internationella filmfestivalen i Cannes den 26 april 1986, inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Det mystiska sambandet med olyckan tillsammans med Tarkovskijs förutsägelser i ”The Sacrifice” gör hans ord kusligt profetiska: ”alla mina filmer deklarerar på ett eller annat sätt att människor inte är ensamma och övergivna i ett tomt universum, att det är oräkneliga trådar som sammanbinder dem med det förgångna och framtiden…”

Trots att det gått 20 år sedan detta internationellt hyllade moderna ryska filmgeni dog kommer den ovanliga skönheten i hans filmer och deras budskap föras vidare och uppskattas av kommande generationer.

Översatt från engelska.

Kort om Andrej Tarkovskij:

Andrej Tarkovskij, född 4 april 1932 i Savrasje nära Moskva, Sovjetunionen (i nuv. Ryssland), död 28 december 1986 i Paris, Frankrike, rysk regissör, författare och skådespelare. Han var en av de mest betydande filmskaparna i Sovjetunionens historia.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrej_Tarkovskij

Mest lästa

Rekommenderat

loadingAndrej Tarkovskij(dvdmania.ru)
Andrej Tarkovskij(dvdmania.ru)
Hälsa & Livsstil

Andrej Tarkovskij - det moderna ryska filmgeniet

Nataly Teplitsky, Epoch Times San Francisco

Andrej Tarkovskij som av regissören Ingmar Bergman titulerades ”den betydelsefullaste regissören i vår tid”, dog för över 20 år sedan den 28 december 1986 i exil i Paris. Hans filmer är ett levande arv som uppskattas av både filmeliten och vanliga människor. Tarkovskij prisas för att vara en ”himmelsk producent av andlig cinematografi” och på hans grav finns ingraverat ”till mannen som såg ängeln”.

Bergman sade att upptäckten av Tarkovskijs första film kändes som ett mirakel och att det öppnade dörrar till frihet och välbefinnande. Han uttalade sig berömmande ” Tarkovskij är för mig den störste, den som uppfann ett nytt språk som stämmer med filmens natur då det fångar livet som en reflektion, livet som en dröm.”

Efter att många gånger tittat på Tarkovskijs film ”The Mirror” (1975) blev en arbetarkvinna gripen av hans kreativitet och konstnärliga medvetenhet. Hon skrev till honom och sade ” för första gången någonsin har en film blivit verklighet för mig… Jag vill komma rätt in i den så att jag verkligen kan bli levande.

Tarkovskij visste att djupet i hans filmers inte kunde förstås utan att man tittat och begrundat dem många gånger. Han skrev, ”det sköna är gömt för dem som inte söker sanningen…den djupa bristen på andlighet hos de människor som ser konst och fördömer den. Faktumet att de varken är villiga eller redo att i någon högre mening beakta meningen och målet med deras existens maskeras ofta med den vulgära, simpla högljudda klagan ”Jag tycker inte om det!” ”Det är tråkigt!”. Detta är en kraftfull synpunkt men det tillhör en människa som föddes blind och nu får berättat för sig om en regnbåge.


Ingemar har beskrivit Andrej Tarkovskij som ”den betydelsefullaste regissören i vår tid”. (Jonas Ekströmer/AFP/Getty Images)

Ingemar har beskrivit Andrej Tarkovskij som ”den betydelsefullaste regissören i vår tid”. (Jonas Ekströmer/AFP/Getty Images)

Alla Tarkovskijs sju filmer skulle kunna uppfattas som delar av ett helt cinematografiskt mästerverk. I dessa filmer genomgår huvudkaraktären en andlig kris. Tarkovskijs mål var att föra fram andlighetens röst till en värld slagen av tillintetgörande pragmatism.

I en av Tarkovskijs bästa filmer, ”Andrei Rublev” (1966), ser en medeltida rysk ikonmålare på livet som genom ett barns oskyddade ögon. Trots att ha bevittnat de mest brutala och förödande former av våld och upplevt bitter desillusionering återupptäcker huvudkaraktären i slutet värdet hos mänsklig godhet och ovillkorlig kärlek.

I ”Solaris” (1972) gav Tarkovskijuttryck för kosmonauternas fruktlösa försök att komma i kontakt med medvetandets ocean. Kosmonauternas misslyckade försök och begränsade verktyg gjorde dem ödmjuka och i mötet med universums integritet och ofattbarhet insåg de sin litenhet. Filmen tar också itu med dilemmat att hantera misstag från det förflutna.

Den långa förföljelsen som organiserades av filmbyråkraterna i Sovjetunionen fick Tarkovskij att flytta till Italien där han började filma ”Nostalghia”(1983). I ”Nostalghia” når den sanna konsten en aldrig tidigare skådad höjdpunkt . En rysk författares öde ändras i mötet med en italiensk ”galning” som är besatt av tanken att rädda mänskligheten. Författaren blir i ett desperat försök att förverkliga sitt eget liv övertalad att genomföra italienarens mål. Filmen avslöjar en värld utan gränser och nostalgi.

Tarkovskij sista film ”The Sacrifice” (1986) är symbolisk och en resumé av hans konstnärliga liv. I filmen börjar huvudpersonen Alexander för första gången på många år, efter ett tv-meddelande om ett kärnvapenkrig att be till Gud. För att förhindra kriget lovar han att offra sin familj och sin son, bränna sitt hus och anta tysthetslöftet.

På morgonen samma dystra dag planterar han ett torrt träd tillsammans med sin lille son. Alexander berättar en liknelse om en munk som hade vattnat sitt torra träd varje dag i flera år. En dag började det blomma. Sagan om munken som tålmodigt vattnar ett döende träd i hopp om att det ska blomma är essensen av Tarkovskijs sista film, symbolen för hopp.

Innan han bränner sitt hus i filmen byter Alexander kläder. Han sätter på sig en svart japansk kimono med de gyllene taoisttecknen yin och yang broderat på. Enligt Tarkovskij var ”öst närmare sanningen än väst men att västerländsk civilisation med dess materiella fodringar konsumerade öst”. Huvudpersonen i hans senaste film ”The Sacrifice” väljer trotsigt den östra vägen genom att sätta eld på sitt västerländska hus …

Bara några få dagar före visningen av ”The Sacrifice”, vid den internationella filmfestivalen i Cannes den 26 april 1986, inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Det mystiska sambandet med olyckan tillsammans med Tarkovskijs förutsägelser i ”The Sacrifice” gör hans ord kusligt profetiska: ”alla mina filmer deklarerar på ett eller annat sätt att människor inte är ensamma och övergivna i ett tomt universum, att det är oräkneliga trådar som sammanbinder dem med det förgångna och framtiden…”

Trots att det gått 20 år sedan detta internationellt hyllade moderna ryska filmgeni dog kommer den ovanliga skönheten i hans filmer och deras budskap föras vidare och uppskattas av kommande generationer.

Översatt från engelska.

Kort om Andrej Tarkovskij:

Andrej Tarkovskij, född 4 april 1932 i Savrasje nära Moskva, Sovjetunionen (i nuv. Ryssland), död 28 december 1986 i Paris, Frankrike, rysk regissör, författare och skådespelare. Han var en av de mest betydande filmskaparna i Sovjetunionens historia.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrej_Tarkovskij

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024