Alla monster måste dö - resa i ett slutet Nordkorea
En komplex och otrolig historia om Nordkorea. (Foto: Östasiatiska museet)


Författarna Magnus Bärtås, konstprofessor och Fredrik Ekman, musikdramatiker berättade om sin bok Alla monster måste dö på Östasiatiska museet under tisdagen. Det gavs en liten glimt av ett land bakom strikt stängda dörrar för väst.

Boken är uppbyggd av tre delar; en biografi om den kända sydkoreanska skådespelerskan Madame Choi som kidnappades till Nordkorea, ett resereportage och en essä. Boken blev nominerad till Augustpriset 2011.

-Det var kidnappningshistorien som fick oss att skriva boken. Det ledde till frågeställningar om hur konst förhåller sig till makten? Vad gör man då som konstnär? Vad är det för märklig stat som hållit sig isolerad i 60 år, säger Magnus Bärtås.

Choi Eun-hee var under 50-talet, Sydkoreas svar på Ingrid Bergman och tillsammans med sin man regissören Shin Sang-ok gjorde de allt från melodramer till krigs- och skräckfilmer enligt Hollywoods studiomodell. De blev mycket populära och bjöds in som gäster till Blå huset, hos Sydkoreas dåvarande president, general Park Chung-hee, som var känd för sin hårdhet men förtjust i melodramer. Vid tiden var Sydkorea en diktatur och allt efter som censuren hårdnade drogs Shins produktionstillstånd in.

Den då 50-åriga och arbetslösa Madame Choi får ett erbjudande i Hong Kong. Förvånad över intresset reser hon dit. Med huva över huvudet och något okänt injicerat i kroppen kidnappas Madame Choi och förs med båt över till Nordkorea.

Ur boken läser vi om hur det sju dagar senare, den 22 januari 1978, utspelar sig följande.

”En svart limousin står parkerad på kajen. Bildörren öppnas och en kortvuxen man kliver ur. Han har egendomlig frisyr och barnsligt ansikte han ler förväntansfullt och säger: ”Tack för ni kom Madame Choi. Det är jag som är Kim Jong Il.”

Ett halvår senare kidnappas även regissören Shin Sang-ok på samma sätt via Hong Kong till Nordkorea.

Paret hann göra sju filmer innan de lyckades fly. Deras sista film, vars idé och uppbackning gavs av Kim Jong Il, var då propagandaminister i Nordkorea. I boken fördjupar man sig kring monsterfilmen Pulgasari, som inspirerats av monstret Godzilla, och syftar också till bokens titel.

– Som svensk förstår man inte situationen i Nordkorea så det blev en bildningsresa dit. Min fru är från Sydkorea och får ofta frågan, kommer du från Nord- eller Sydkorea? Det visar hur lite vi känner till om Nordkorea. Hur skulle man komma ut där ifrån? Säger Bärtås till Epoch Times.


Personligt möte med författarna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. (Foto: Cecilia Svensson, Epoch Times Sverige)

Personligt möte med författarna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. (Foto: Cecilia Svensson, Epoch Times Sverige)

Författarna berättar att enda sättet för dem att resa in i Nordkorea var som gruppturister. Resan gick till huvudstaden Pyongyang och till landsbygden. Två guider följde med, var av en polis, men vem av dem visste man inte. Nordkoreanerna själva får inte resa fritt inom landet utan behöver alltid tillstånd.

I resepaketet var det inplanerat att bo med vanliga nordkoreaner. De kom till en idealby som en kvinna förestod. Alla de andra byarna var mycket fattiga. En i gruppen ville gå till en annan by och fick som svar ”Ni ska hålla er här, den här byn är mycket finare och bättre.” Ungefär fyra mil från byn låg ett av Nordkoreas större arbetsläger upplyser skribenterna.

Vidare berättas det att när en person straffas för ett brott mot staten straffas tre generationer tillsammans. Man är skyldig via blodet i tre led och hela familjer tas in i lägren.

I Pyongyang bor cirka tre miljoner människor. För att få bo där måste man tillhöra samhällseliten. Resten av befolkningen är uppdelade i den ”opålitliga klassen”, dit hör bland annat lärare och ingenjörer och i den ”fientliga klassen” som i sin tur är uppdelad i 52 underklasser finns bland annat religiösa, de med japansk anknytning eller sydkoreanska soldater.  Att förflytta sig mellan klasserna är i princip en omöjlighet eftersom det bestäms av dina blodsband.

Ett tunnelbanesystem omtalas också där man som turist endast får lov att åka två stationer. Av de få bilar som syntes till är en del av dem av märket Volvo, vilka fortfarande inte är betalda och är en skuld till Sverige enligt Lovisa Lamms bok Ambassaden i Paradiset.

De nämner också att i alla hem finns en högtalare där information sänds ut om vad som händer i området. Högtalaren går inte att stänga av och särskilda kontrollanter ser till att de fungerar. Utplacerade megafoner spelar propagandasånger och partimeddelanden till folket. Som turist hör man ständigt sångerna och talen.

Frågan ställdes till publiken om någon har varit i Nordkorea? Det hörs jakanden och med hög igenkänningsfaktor, det visar sig att resans utformning sett likadan ut för dem som författarnas.

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman menar att en sådan här resa görs bara en gång, framförallt om man dristat sig att skriva en bok där Nordkoreas före detta ledare figurerar.

Tilläggsrapportering av Mimmi Svensson