Aleppos ändlösa lidande
En pojke står utanför sin skola efter ett luftangrepp från syriska regeringsstyrkor i utkanten av Aleppo den 22 december 2013. (Foto: Mohammed Al-Khatieb/AFP/Getty Images)


”Aleppo var en stor och skrämmande stad”, skrev den amerikanske författaren Frederic Prokosch i sin berömda roman ” The Asiatics”. Detta har aldrig varit mer sant än nu i den syriska staden.

Jag tittar på ett fotografi av en gråtande man som i sina armar håller sin son, ett barns blodiga kropp, bland ruinerna i Aleppo. Mannen knäböjer och hans vänstra fot pekar i en annan riktning än den högra, vilket ger ytterligare patos till en redan berörande bild. All världens smärta ligger på mannens axlar.

När man ser bilden av ett flerfamiljshus som nästan helt förstörts av bomberna från regeringsplan är det lätt att föreställa sig följande scenario, skildrat av en 10-åring.

”Vi satt allihop
tillsammas i ett rum längst in i vårt hus. Vi hade blivit tillsagda att ge oss av, och de flesta av våra grannar hade redan gett sig av, men min mormor skrek åt dem hon trodde var inkräktare: ’Hur skulle jag kunna ge mig av när min man inte kan röra sig!’ Männen som kämpade utanför vårt hus gick därifrån. Kanske insåg de att de kunde vinna en strid men att de skulle förlora kampen mot min mormors beslutsamhet. Även om vi ville kunde vi nu inte ge oss av.

Jag tittade på min morfar som satt i sin rullstol och stirrade med tom blick utan att förstå vad som pågick. Han gav ett tecken till min syster och bad om mjölk. Hon bara skakade på huvudet tills min äldre bror kom till hennes räddning och sade till morfar, ’Vänta lite, morfar, jag ger det till dig senare.’

Samtidigt blev oljudet öronbedövande. Framsidan av vårt hus blev nästan helt förstört och murbruk föll ner i stora bitar från väggarna. Vi visste inte var pappa var så mamma blev motvilligt familjens överhuvud. Eftersom hon inte var van vid den rollen så var det svårt för henne att styra min bror, som var 11 år, och mina två systrar, fyra och två år gamla. Jag var tio, så jag försökte hjälpa dem så mycket jag kunde. Utan min brors hjälp hade jag dock inte klarat det.

Medan jag funderade
på vad som pågick hörde vi ett fruktansvärt oljud. Jag tittade genom en dörröppning mot framsidan av huset. Delar av taket hade fallit ner och totalförstört pianot, som min bror i vanliga fall brukade spela på efter skolan.”

”Jag sade till mig själv, ’i vanliga fall’, och insåg att jag kanske aldrig mer skulle få uppleva hur det verkligen var på den tiden. Den tid då vi sade hej då till pappa i dörren när han skulle gå till jobbet på morgonen, och när min bror sedan gick till skolan. Den tid då vi allihop kom hem och åt lunch tillsammans, som med kärlek hade tillagats av min mamma och min mormor. Bara morfar var frånvarande, jag menar inte fysiskt utan bara mentalt, där han levde i sin egen värld.”

”Efter bara några dagar såg jag hur den normalt så vänliga naturen hos min mamma hade ändrats fullständigt från en optimistisk person med gott humör som alltid nynnade på en arabisk sång, till en person jag nästan inte kände igen. Denna en gång så stolta kvinna som klädde sig omsorgsfullt verkade nu ovårdad och talade strängt, inte bara till oss utan också till sin egen mamma, något hon aldrig tidigare hade gjort.

När jag tänkte på detta hörde vi fotsteg från någon som sprang mot vårt hus och sedan ett högt ljud mot dörren på framsidan. Vi var alla paralyserade av skräck, förutom min bror som sprang till dörren och öppnade den lätt och såg en ung man helt täckt av blod, skrikandes av smärta. Några sekunder senare svimmade mannen och föll till marken. Min bror stängde omedelbart dörren och kom tillbaka till rummet där vi alla satt, skräckslagna.

Han beskrev vad han sett men min mamma vägrade göra någonting för mannan vid dörren. Min mormor kunde dock inte sitta stilla. Först bad hon och sedan skrek hon till min mamma att de inte kunde lämna någon, vem det än är, att dö helt ensam som ett övergivet djur. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

”Till slut såg min mamma att hon inte kunde hindra mormor så hon veknade och gick med min bror till dörren där de drog in den unge mannen. Mormor blötte en handduk och gjorde honom ren. Långsamt och smärtsamt öppnade han sina ögon, fulla av fasa.”

Detta är en uppdiktad historia baserad på verkliga händelser. Att se det som sker i Aleppo nu är väldigt smärtsamt för mig. Mina mor- och farföräldrar kom till Amerika från denna olyckliga, ödelagda stad.

Cesar Chelala har bland annat vunnit en utmärkelse från Overseas Press Club of America Award.

Översatt från engelska.