Aldrig för smart för sitt eget bästa


  • Produktionsår: 2009
  • Produktionsland: Spanien/Storbritannien/USA
  • Regi: Jorge Blanco & Javier Abad
  • Röster (engelska): Dwayne Johnson, Justin Long, Jessica Biel, Gary Oldman, Seann William Scott, John Cleese m fl.
  • Röster (svenska): Robert Gustafsson, Måns Zelmerlöw, Frida Örn, Andreas Nilsson, Dan Ekborg, Robert Wells, Clas Ljungmark m fl.
  • Kommer ut: 100714

Under de senaste tio åren har den animerade filmen kommit att konkurrera ut den traditionella tecknade filmen. Personligen föredrar jag utseendet hos den klassiska tecknade filmen, men de animerade filmerna har sin charm. “Planet 51” är ett typiskt exempel på en bra animerad film.

Filmens upplägg kunde inte vara knasigare. Handlingen utspelar sig på Planet 51, som befolkas av godhjärtade, om än naiva, gröna varelser med antenner. Utvecklingsmässigt befinner sig deras civilisation på samma nivå som USA gjorde på 1950-talet. Idyllen på den lilla planeten störs när en rymdfarkost en dag landar på gräsmattan i en förort. Ut ur farkosten kliver en varelse från en främmande planet. Denna varelse visar sig snart vara en människa! Därefter drar jakten igång på denna hemska varelse. Ett tag undrade jag hur barn skulle kunna uppskatta denna film, eftersom den bland annat anspelar på saker som paranoia och monsterfilmer från 1950-talet; två ämnen man knappast kan vänta sig att en sjuåring är insatt i. Men i slutändan gör de knasiga karaktärerna att jag tror att även barn uppskattar filmen. För jag tror alla kan skratta åt Skiffs (Scott) vänliga och en aning dumma beteende.

Personligen föredrar jag att se animerade filmer med originalrösterna, så jag kan inte säga något om de som gjorde de svenska rösterna, men överlag tycker jag att de engelskspråkiga rösterna gjorde väldigt bra ifrån sig. Visst är Dwayne Johnson(mer känd som sin brottar-persona “The Rock”) bra som den mänsklige astronauten, men Justin Long, som gör rösten till den ambitiösa Lem, lyckas med konststycket att införa djup i sin karaktär. Min favorit är dock professor Kipple (Cleese), som är en halvgalen forskare som alla litar på av någon anledning.

Det absolut bästa med filmen, vilket jag tror att både vuxna och barn kan uppskatta, är hur mycket de driver med paranoian. I deras egna monsterfilmer är rymdvarelser ofta varelser som antingen vill hypnotisera oskyldiga och göra dem till zombies eller äta deras hjärnor. Så när astronauten dyker upp, antar alla av någon anledning att han verkligen kan göra dem till zombies och att han vill äta deras hjärnor. Detta går till och med så långt att astronauten lyckas övertyga två soldater att han hypnotiserat dem, trots att han ju så klart inte har förmågan att göra detta. Fast favoritinslaget är nog när de driver med “duck and cover”-filmerna som spelades in på 1950-talet (i dessa filmer var det en vänlig tecknad sköldpadda som instruerade USA:s skolbarn att ta betäckning under skolbänken om ryssen plötsligt fällde atombomben). För denna filmvetare framkallade denna scen ett ordentligt gapskratt.

“Planet 51” är en helknasig film där det för en gångs skull är människan som framkallar panik. Den är rolig och spännande och passar alla åldrar, även om jag tror att man måste vara lite äldre om man ska förstå alla referenserna. Men den blir aldrig för smart för sitt eget bästa, då mycket av komiken uppstår på grund av sedvanligt knasiga karaktärer. Och detta gör den till en av de bästa animerade filmer jag sett.