Albaniens unika toner
Albanska pojkar samlar ihop sina nät ute på sjön Ohrid. Sjön är bland de djupaste i världen. Liksom många av landets kulturarv och naturliga fenomen är den albanska musiken fortfarande relativt okänd för omvärlden. (Gent Shkullaku/AFP/Getty Images)


Albanien ligger i sydöstra Europa. Från medeltiden fram till tidigt 1900-tal kontrollerades landet av det turkiska Ottomanimperiet, och därefter regerade en strikt kommunistregim. Till följd av historien har mycket av Albaniens unika musik förblivit relativt okänd för omvärlden.

Albaniens nationalhjälte, Skanderbeg, levde på 1400-talet. Han förenade landet och lyckades länge stå emot de invaderande turkiska trupperna. År 1446 övertogs landet dock av Ottomanimperiet, vilket kom att regera under de nästföljande 500 åren. På landsbygden och i de avlägsna bergen, som täcker 70 procent av landets yta, förblev befolkningen emellertid på många sätt distanserad från det främmande styret, och man kan i den albanska musiken än idag uppleva minnena och nationalistkänslan från Skanderbegs tid.

Karaktäristiskt för de albanska musikrytmerna är de österländska influenserna samtidigt som melodierna påminner om forntida grekiska tonarter och skalor.

Ghegs, albanier norr om Shkumbinfloden, uttrycker sin historia genom distinkta, storslagna folkvisor som ofta handlar om den legendariske Skanderbeg, och som vilar på en grund av bestående teman såsom ära, gästfrihet, förräderi och hämnd. I förgångna tider ackompanjerades folkvisorna av en ensträngad fiol – lahuta – och i modernare tider av en ciftelia, ett intrument med två strängar som på en unikt sätt endast spelar fulla toner, inga halvtoner.

En annan stil av folkvisor från norr, maje-krahi, användes av bergsfolken som ett viktigt sätt att kommunicera över långa distanser. Dessa långdistansvisor är rika på melismatisk sång, där stavelsen sjungs över ett antal olika toner, vilket kräver ett brett röstomfång.

Söder om Shkumbinfloden finns den mildare Toskmusiken med ensembler bestående av fioler, klarinetter, llautë (en form av luta), samt mellanösterns daf-trumma. Kaba-stilen, som är improviserad instrumental musik med klarinett eller fiol tillsammans med dragspel och llautës, används i melankoliska melodier som kan beskrivas som dekorativa nedslag, glidtoner och brummande.

Södra Albanien är dessutom ursprungsplatsen för iso-polyfoni, en sångstil grundad i Albanien och som 2005 beskrevs av UNESCO som ett ”Mästerverk av muntligt och orörbart mänskligt arv.”

I iso-polyfoni ackompanjeras två eller fler oberoende melodiska röster av en ”iso”, en bärande not eller enformigt ljud. Det enformiga ljudet sjöngs vanligtvis på stavelsen ‘e’, antingen som en lång ton med stötvis andning eller som en rytmisk ton. Den här ovanliga stilen av polyfonisk sång är i allmänhet uppdelad i antingen två-, tre-, eller fyr-röstspolyfoni.

Albanien kallas örnarnas land och på dess flagga finns en örn med två huvuden. En del säger att örnen visar på Albaniens öppenhet gentemot influenser från både öst och väst, inte endast inom musik, utan även inom kultur och religion. Samtidigt som religösa olikheter har splittrat många länder, har folket i Albanien, ungefär 70 procent muslimer och 30 procent kristna, uppvisat en unik harmoni och tradition av samarbete. Den unika styrkan hos Albaniens folk, deras kultur och deras musik kommer säkert att överleva många generationer framåt.

Översatt från engelska