Kinas regim plundrar Afrika på dess resurser och omvärlden bara blundar, menar John O’Shea, ordförande för den irländska välgörenhetsorganisationen Goal.
Goal bildades 1977 för att hjälpa gatubarnen i Kolkata i Indien. Sedan dess har organisationen gjort insatser vid nästan alla större naturliga och av människan skapade katastrofer som påverkat världens fattigaste.
ET: Hur har Kinas närvaro och lånepolitik i Afrika påverkat kontinentens stabilitet, och hur har det påverkat Goals och andra hjälporganisationers arbete?
O’Shea: Hundratusentals personer är fortfarande i livet tack vare insatser från Goal och andra hjälporganisationer, men vi är fortfarande mycket små när man ser till den stora bilden. Men eftersom vi rör oss på gräsrotsnivå har vi möjlighet att observera det som pågår. Mest oroande med Kinas inblandning är följande:
Den internationella gemenskapen har aldrig varit helt tillförlitlig i fråga om ansvar och villkor för bidrag, lån och saker av sådan natur gentemot afrikanska despoter. Det är snarast så att man ger pengarna till dem och hoppas att de kommer att använda dem för att hjälpa sitt folk. Trots att de är fullt medvetna om att de har att göra med några av de mest korrupta regimerna på den här planeten.
Två av världsbankens tre senaste ordföranden har dock gjort märkbara försök att ta ansvar för hela bidragsprocessen de senaste åren. Båda dessa män förlorade olyckligtvis sina jobb då de försökte tackla korruptionen.
En del västerländska regeringar, främst de nordiska ländernas, är bekymrade över korruptionen, men merparten av de västerländska regeringarna är tyvärr inte intresserade alls.
Även om de vore intresserade så har KKP:s närvaro skapat oro i området, på grund av dess brist på ansvarstagande.
Ifall ett afrikanskt land vill ha mycket pengar vet de att KKP villkorslöst ger det till dem. Det är heller inte så bråttom med återbetalningen eftersom Kina vill ha råmaterial, inte pengar. Det här är extremt dåliga nyheter för planetens fattigaste människor.
Det centrala problemet är att de är beredda att ge bort pengar. Om till exempel Världsbanken bygger en organisation där de lånar ut enorma summor utan ränta till en person som ska köpa hus, då skulle naturligtvis alla låna pengar där, vilket skulle innebära problem för andra banker.
ET: Varför tror du att de gör så?
O’Shea: De gör så på grund av sin omättliga aptit på råmaterial. Kina växer snabbt ekonomiskt och befolkningsmässigt. Enda sättet de kan lösa problemet på är att tillskansa sig mer naturresurser. I Afrika finns råmaterialet. Det är alltså inte Afrikas pengar de vill åt, utan de utnyttjar det faktum att de korrupta regeringarna i Afrika inte kommer att kunna betala tillbaka sina skulder. Det de inte kan återbetala i kontanter kommer de att få betala i råmaterial.
Därför kommer kolet, oljan och diamanterna att försvinna från Afrika och till Kina mycket snabbare än tidigare. Darfur är ett exempel på detta.
Europa och Amerika har tagits på sängkanten, de är medvetna om det. Därav denna motvilja att tackla problemet.
De är alla rädda att de afrikanska ländernas regeringar kommer att säga att de kan lämna, att de inte vill ha deras pengar, eftersom de kan få dem från Kina utan krav och villkor.
Experter på tredje världen som studerar kontinenten kan ge alla slags sofistikerade förklaringar till Kinas inblandning. I grund och botten handlar det om girighet, och ingenting annat.
ET: Tror du att Afrika har förlorat sig i skulder och korruption eller kan kontinenten fortfarande räddas?
O’Shea: Ifall Afrika ska kunna räddas behövs kanske ett halvt dussin Mandela-liknande personer där och säkert några utanför Afrika också. Jag ser ingen som påminner om Mandela i Afrika och jag tror inte att det kommer att dyka upp någon heller.
Det har aldrig funnits någon från regeringsnivå i väst, eller i FN:s säkerhetsråd, som har visat det intresse för Afrika som skulle behövas för att rädda liven på de hundratals miljoner behövande där.
Vi behöver bara titta på Darfur och hur vi låter tre miljoner liv hänga på en tråd eftersom vi inte ens vågar hota med en bojkott av OS om Kina inte stoppar det ekonomiska stödet.
ET: Vad har du för tankar kring den rådande situationen i Zimbabwe?
O’Shea: Med respekt för Zimbabwe – de afrikanska länderna verkar inte bry sig, inkluderat Sydafrika vars mera västerländska inställning alltid varit ljummen. Alla säger att det är fruktansvärt. Alla har åsikter men jag ser inte några aktiva grupper som sätter press på Mugabe och säger att vi oroar oss för att Zimbabwes hedervärda befolkning slutar som svältoffer.
Politiker gör det som politiker gör, de talar och ger ljud ifrån sig men de levererar ingenting. Därför dör tusentals människor i den kontexten, i den situationen, i den miljön.
ET: Tror du att det är möjligt att förbättra situationen i Afrika när KKP har ett så stort inflytande där?
O’Shea: Det kommer kanske aldrig att finnas en gemensam miljö för att för att ta itu med den kinesiska regimen.
Min huvudsakliga uppgift är emellertid att hjälpa dem som är i störst nöd. Under mina trettio års hjälparbete har världens försök att hjälpa de fattigaste av de fattigaste misslyckats. Om det var fråga om affärer som ständigt misslyckades skulle man försöka något annat, man skulle inte försöka göra på samma sätt en gång till. Varför inte fatta mod och försöka något annat?
Sunt förnuft säger att man inte samarbetar med korrupta eller brutala regimer eftersom man då stödjer personer som dödar andra, vilket är moraliskt oförsvarbart.
En väg skulle kanske kunna vara att regeringar tar sig an ett land och behandlar det landet så som ett multinationellt företag arbetar. Det går in, får tillstånd att öppna fabriker, anställer lokal personal. Vi borde göra samma sak via regeringarna. Vi skulle förse dem med infrastruktur, vi skulle hyra in lokal personal, men vi skulle behålla checkhäftet, vilket är helt olikt hur de flesta regeringar hanterar situationen idag, de ger pengarna till de korrupta regimerna istället.
De fattigaste och mest utsatta skulle förhoppningsvis gagnas av att man byggde sjukhus, kliniker och vägar. Jag säger inte att det här skulle vara en perfekt lösning, jag lägger bara fram ett alternativ. När man jobbat med det i 30 år har man kanske någon slags auktoritet för att uttala sig på det här sättet.
ET: Har situationen under dina 30 år med Goal någonsin varit så dyster som idag?
O’Sheal: Det är svårt att svara på den frågan. Jag var nere i Kambodja när Pol Pot utrotade sitt folk. Jag var i Etiopien under svältkatastrofen. Jag var i Rwanda då tusentals personer dödades. Jag var i Somalia under tragedin där, närvarade under hela katastrofen i Sudan, i Honduras och så vidare. De har alla varit fruktansvärda, död är död och lidande är lidande. Personer som Martin Meredith som utförligt har skrivit om Afrika och som vet mycket mer om det än personer som jag, har sagt att det inte har blivit några förbättringar sedan den första självständiga afrikanska regeringen, med Botswana som det enda positiva undantaget. Det är ledsamt.
ET: Vad är det som motiverar dig att fortsätta ditt arbete med Goal, O’Shea?
O’Shea: Jag antar att jag har en passionerad inställning till mitt jobb, varje människoliv är så värdefullt. Goals anställda är läkare, sjuksköterskor, ingenjörer och liknande, de gör ett fenomenalt arbete i missionärernas fotspår – de missionärer som begav sig till Afrika för över hundra år sedan. Ifall någon av dessa personer som vi räddar kan bli en framtida Mandela så har det varit mödan värd. Det är mödan värd i vilket fall, för jag anser att vi som människor har ett moraliskt ansvar att göra det. Vi kanske alla slutar våra dagar medvetna om att situationen är likadan som för 30 år sedan då jag först begav mig till Kolkata men det gör inte vårt arbete värdelöst. Det finns ett stort antal personer som desperat bryr sig om de fattiga, den omtanken måste spegla sig i arbetet vi utför.
Fakta:
Sedan Goals bildande har organisationen sänt ut 1 400 volontärer för att arbeta i utvecklingsländerna, tillsammans med fler än 2 500 lokalt anställda. De har låga administrativa kostnader och dess program bygger på öppenhet och ansvarstagande. De publicerar varje år en rapport över verksamheten.
Goal, vars hemmakontor ligger i Dublin på Irland, stödjs av bland annat Irlands och Storbritanniens regeringar, USA, Kanada, Japan, Australien, Holland, Italien, Spanien och Sverige. Även EU och FN ger sitt stöd till organisationen. Den före detta tennisspelaren, svensken Mats Wilander, är för närvarande ordförande för Goal i USA.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-6-23/72325.html
