"Afrika behöver mer än löften"
Charles Kibe (t.h.) är volontär och arbetar med hiv/aids-infekterade personer i slumområdet Korogocho i östra Nairobi. Här tar han hand om en patient i en hälsoklinik som drivs av den katolska kyrkan. (Foto: Simon Maina/AFP/Getty Images)


I slutet av en diskussion kring farorna med aids-epidemin i Afrika, sade en zambesik man: ”Jag har varit utan arbete i flera veckor. Valet jag står inför är att antingen dö av hunger i morgon eller av aids om tio år.” Hans dilemma är ett som jag många gånger bevittnat i de afrikanska länderna. Det har givit mig en klar förståelse av ett av Afrikas största hot: hopplösheten hos de utsatta.

Zambias hälsoproblem liknar situationen i de flesta afrikanska länder där obeveklig fattigdom och utbredd sjukdom härskar, och där hopplöshet representerar vardag. Paradoxalt och smärtsamt nog existerar detta bland de mest livfulla, varma och energiska människor jag någonsin mött under mina resor runt världen.

På grund av sin ekonomiska påverkan på Afrika vänder aids-epidemin upp och ner på årtionden av långsamma förbättringar i barns överlevnad, livslängd, utbildning och ekonomisk tillväxt. FN:s enhet för hantering av aids-frågor, UNAIDS, uppskattar att BNP i länder med många aids-infekterade kommer ha försämrats med åtta procent år 2010.

Enligt uppskattningar från U.S Census Bureau kommer afrikanska länder runt Sahara samma år, på grund av aids, ha 71 miljoner färre invånare än vad som skulle vara normalt. Detta kan jämföras med hur böldpesten i Europa under medeltiden dödade uppskattningsvis 30 miljoner människor.

Olyckligtvis är aids fortfarande väldigt skambelagt i de flesta afrikanska länder. Framgångar i att öka medvetenheten har varit långsamma trots ansträngningar inom utbildning och arbete från icke-statliga organisationer. Särskilt på landsbygden är hälsosituationen fortsatt akut. Hälsoservice och infrastruktur är otillräcklig och bristen på utbildad medicinsk personal är omfattande. Detta problem förstoras upp av den fortsatta utvandringen av läkare och sjuksystrar till de industrialiserade länderna i världen.

Det är ett välkänt faktum att många sjukdomar som påverkar både barn och vuxna kan upptäckas med minimala resurser om dessa bara används systematiskt. Diarré och andningsinfektioner, mässling och malaria representerar de största hoten mot barnens hälsa. Förutom detta kastar hiv/aids liksom undernäring en illavarslande skugga.

Det uppskattas att Afrikas kvinnor lider 175 gånger större risk att dö i barnsäng och under graviditet än kvinnor i industrialiserade länder. Om rimliga hälsovårdssystem ska vara effektiva måste resurser omdirigeras från botande vård i statsmiljö med högteknologisk utrustning till grundläggande och förebyggande vård.

Hälsoproblem i Afrika kan inte ses på ett isolerat sätt och är inte bara ett ansvar för Afrika självt. Tillvägagångssätt måste hittas för att på ett mer direkt sätt hjälpa människor.

Korruptionen dränerar viktiga resurser som behövs för att förbättra befolkningens hälsa och utbildning. Enligt statistik från den Afrikanska unionen kostar korruptionen den afrikanska ekonomin mer än 148 miljarder dollar om året. Denna siffra representerar 25 procent av Afrikas BNP.

Om utländsk hjälp ska vara effektiv måste den kunna kringgå korrupta regeringar och arbeta genom icke-statliga organisationer med bevisad dokumentation över transparens och effektivitet. Användandet av mutor och korruption i utländska företag måste skäras ned. Med detta i åtanke bör de industrialiserade länderna upprätthålla och framhäva sina egna nationella lagar.

Under de senaste åren har stor tonvikt lagts på ekonomisk hjälp till Afrika, vilket har inneburit foto-tillfällen för de rika och berömda. Afrikanska länder behöver emellertid mer än bara ekonomiskt stöd. De behöver sina mänskliga resurser för att kunna tränas i sina egna länder, ett sätt som är billigare och mer effektivt än att träna dem utomlands. Samtidigt bör de industrialiserade länderna sluta uttömma länder som lever på gränsen av sina möjligheter.

Om de verkligen vill hjälpa Afrika och dess befolkning måste ekonomiska institutioner och donator-regeringar noga övervaka hur deras pengar spenderas. Obegränsade ekonomiska lån kan vara mer skadliga än hjälpsamma eftersom de ofta bidrar till den lokala elitens korruption. Man behöver även sätta stopp för lånen eftersom dessa leder till en minskning av den sociala service och hälsoservice som finns tillgänglig för majoriteten av befolkningen. På en kontinent sargad av hopplöshet kan dessa åtgärder bidra till ett förnyat hopp.

Dr César Chelala arbetar som internationell hälsokonsult. Han har jobbat med hälsorelaterade uppdrag i över 45 länder över hela världen.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-11/70459.html