"Skarsnön låg skinande över heden, där man, så stor han var, såg bara en enda människoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå. De måste leva ett ledsamt liv, stackarna, som bor där inne, tänkte väl många resande som färdades där framför."

Den målande upptakten till Viktor Rydbergs "Lille Viggs äventyr på julafton" försätter oss i en alldeles särskild stämning. Stjärnhimlen strålar över den snöklädda heden när "något svart" plötsligt ses röra sig över snön. Det kommer närmare och närmare, och bjällerklangen hörs allt starkare. "Vem är det som far där? Han håller ju sig icke på vägen, utan kommer tvärs över heden!"

Det här är första glimten av jultomten som vi känner den idag, från Jenny Nyströms illustrationer till utgåvan av boken 1875. Han är en hybrid mellan den övernaturliga gårdstomten, den fornnordiska guden Oden, det kristna helgonet Sankt Nicolaus och amerikanska Santa Claus. I Viktor Rydbergs historia får vi en tydlig uppfattning om vem tomten är – vi känner igen honom, men trots att hans egenskaper fortfarande finns kvar på ytan av dagens tomte, så har de urholkats och betraktas mest som kuriosa. Tomtesagan från 1800-talet innehåller både visdom och vägledning, och dessutom en intressant inblick i 1800-talets tankevärld för den nutida läsaren.

Det är fart och fläkt på det bjällerklingande ekipaget som stannar utanför fönstret till stugan där lille Vigg är ensam hemma: en släde med fyra hästar som är "mindre än de minsta fölungar" – de frustar, gnäggar, skakar med manarna och sparkar upp snön. Den som sitter i släden hojtar åt de små hästarna att behärska sig, hoppar ur släden och går fram till fönstret. Vigg har "aldrig sett maken till karl", men så har han inte sett så mycket folk över huvud taget.

"Det var en liten gubbe, just lagom för sådana hästar. Hans anlete var fullt av rynkor, och det långa skägget liknade mossan på stugtaket. Kläderna var ludna från topp till tå. I ena mungipan satt en snugga; ur den andra ringlade rök."

– Godafton trubbnos! sade han.

När gubben inser att lille Vigg är ensam hemma frågar han honom om han inte är rädd? Men det är han inte, för han är en "svensk gosse", säger han, som han lärt sig av sin mor Gertrud. Vigg inser att det är julvätten han talar med och berättar att han hört att han är en "snäll gubbe", varpå gubben svarar:

– Tack för lovordet! Det är si och så med den saken. Vigg, vill du följa med ut och åka?

Vigg följer med den övernaturliga lilla gubben som delar ut julklappar i grannskapet, och han får lära sig ett och annat om livet. De besöker stugor, bondgårdar, prästgårdar och slott och människorna som bor däri. Gårdsfolket får en soldatbössa, "ty varje karl bör ha en sådan till värn för sitt land".

Herrgårdsfolket får armband och bröstnålar, slöjor och siden som ingen egentligen verkar uppskatta, samt löshår som "fröknarna använder för att fånga fisk". På övervåningen sitter frun och gäspar, och "fröknarna tittar på en färgglad tavla som undervisar dem om det allra viktigaste i deras jordeliv: hur folk senast klädde sig i Paris." Herrgårdens ägare fick en stjärna att bära på rocken, en gåva från kungen. Han går in i närmaste rum, där han tror att ingen ser honom, ställer sig framför spegeln och fäster stjärnan på bröstet: "ett tu tre, hoppade han upp och gjorde vad fröknarna skulle kallat ett battement och sade till sig själv: nu har jag nått mitt levnadsmål; sådant får man, när man är ett snällt barn."

– Är han ett barn? frågade Vigg.

– Nog är han det, svarade vätten.

De finaste gåvorna får prinsen enligt Vigg: "På en stor silverplåt stod tusentals stridsmän till häst och fot. När man drog på en vev saluterade de och svängde än till höger, än till vänster, och hästarna stegrade sig, och ryttarna högg med svärden. På en annan plåt, som föreställde havet, sågs skepp med kärrebössor, och, när man drog på veven, sköt kärrebössorna mot en fästning, och fästningen med sina vallbössor svarade. Men den tredje silverplåten var märkligast av alla. Där sågs stugor i mängd och åkrar och ängar omkring dem och människor i hundratal inne och ute, alla så små, att man inte såg dem riktigt tydligt utan genom förstoringsglas. Men vad man då såg mycket! Skördemän, mjölnare, smeder, vävare, skräddare, skomakare, murare, timmermän, snickare och många andra slags yrkesmän, alla i flitigt arbete. Man såg deras hustrur duka bord och vinka sina lekande barn att komma till måltiden. Man såg också bleka, hungrande barn och sörjande mödrar, som hade knappt något att ge dem att äta. Med dessa märkliga leksaker sprang vätten upp till konungasonen."

– Min prins, sade han, se inte endast på soldaterna och krigsskeppen! Se också på det arbetande folket! Välsigna det i dina böner till Gud! Och när du blir kung, så ställ som ditt högsta mål att öka folkets trevnad och minska dess lidanden! Den store domaren ska på uppgörelsens dag säga dig: vad du har gjort dessa de ringaste bland mina bröder, det har du gjort mig.

Viggs julklapp

Vigg blir avundsjuk på prinsens klappar, och när julklappen han själv får visar sig innehålla ett par ullstrumpor blir han inte glad. Ekipaget tar sig vidare framåt under tystnad. Tomten röker så det bolmar ur båda mungiporna. Granarna susar, skogsbäckarna sorlar, snön knastrar under hästarnas hovar. De kommer fram till ett lodrätt berg och stiger ur släden, knackar på bergväggen som öppnar sig. De går in i öppningen, som kallas remnan. Tomten tar Vigg i handen, men de hade inte gått många steg förrän Vigg blir rädd:

"För där inne var rysligt. Där skulle rått den svartaste natt, om inte mörkret här och där genomskimrats av de glödande ögonen hos huggormar och giftpaddor, som slingrade och krälade på klippornas fuktiga utsprång.

– Jag vill hem till mor! skrek Vigg.

– Svensk gosse! sa vätten.

Då teg Vigg.

– Vad säger du om den där paddan? frågade vätten, sedan de gått ett stycke, och han pekade på ett grönt odjur, som satt på en sten och spände sina runda ögon i gossen.

– Hon är otäck, sade Vigg.

– Henne har du skaffat dit, sade vätten. Ser du, hur stinn och uppblåst hon är? Det är av oförnöjsamhet och avund.

– Har jag skaffat dit henne, säger du?

– Ja visst. Du avundades konungasonen hans gåvor och föraktade den skänk jag av vänligt hjärta ville ge dig. För varje ond tanke, som föddes hos någon människa, som bor i denna nejd, kommer en padda eller en huggorm hit in i remnan.

– Det var styggt, sade Vigg, och nu skämdes han."

I bergakungens sal

De går djupare in i berget och så småningom blir det ljusare. Till slut kommer de in i en glänsande sal: "Väggarna var av bergskristall och längs de tre av dem stod små grinande dvärgar och höll facklor, vilkas sken bröt sig i regnbågens färger mot kristallerna. Vid fjärde väggen satt bergakungen på sin guldtron. Han var klädd i en mantel av asbest, översållad med ädelstenar, men såg sorgsen ut. På en tron vid hans sida satt hans dotter, klädd i silverskir, och hon var än mer sorgbanden, jag hon tycktes nästan döende. Mycket blek och innerligt vacker var hon.

Mitt i salen hängde en ofantlig våg, och däromkring stod bergtussar, som lade något än i den ena vågskålen, än i den andra. Och framför konungens tron stod en oräknelig skara tomtebissar från alla gårdar och stugor på flera mil däromkring och omtalade allt vad de människor, i vilkas hus de höll till, hade tänkt, sagt och gjort under årets lopp. Och för varje god tanke och varje god gärning de omtalade lade bergtussarna gyllene vikter i den ena vågskålen, och för varje ond tanke eller ond gärning, som omtalades, lade de en huggorm eller padda i den andra.

– Vet du lille Vigg, viskade julvätten, saken är den, att prinsessan är sjuk. Hon ska dö, om hon inte kommer snart ur berget, för hon längtar att andas himlens luft och se solens och stjärnornas guld, och hon har ett löfte, att om att hon får se himlen, kan hon också få se änglarna och vinna evig sällhet. Hon trånar och längtar, men ut ur berget kommer hon dock inte förrän den julafton, då det godas vägskäl sjunkit till golvet och det onda stigit till taket, men nu ser du, att skålarna stå så pass jämt."

Knappt hade julvätten sagt detta förrän det var hans tur att redogöra. Han hade nästan bara gott att säga eftersom han mest hade erfarenheter från juldagarna då folk i allmänhet var snällare än vanligt eftersom de mindes barnet i julkrubban, "som genom godhet och oskuld blev alla tiders konung".

Julvättens redogörelser får gradvis det godas vågskål att bli märkbart tyngre. Vigg står och är orolig för att hans namn ska nämnas "och han spratt till och blev röd och blek när vätten slutligen uttalade det namnet". Men vad vätten sade om Vigg och ullstrumporna, det vill Viktor Rydberg för hans skull inte upprepa, men han kan inte förtiga att "en av tussarna lade i det ondas vågskål den stora gröna padda som Vigg förut sett i remnan, och hon vägde mycket. Och allas ögon, utom den snälla vättens, som tittade åt ett annat håll, fästes på Vigg, konungens, konungadotterns, tussarnas, dvärgarnas, tomtarnas, och allas ögon var antingen så stränga eller så sorgsna, men synnerligen konungadotterns var så milda och lidande, att Vigg förde båda händerna till ansiktet och kunde inte se upp."

"Julvättern omtalade nu, hur den fattiga mor Gertrud på heden tagit upp den fader- och moderlösa lille Vigg, hur hon flätade mattor och band kvastar och sålde till lanthandlaren i byn, för att skaffa födan åt honom, hur hon sydde och lagade hans kläder, hur hon arbetade me lust och kärlek och bar försakelser för hans skull och hur hon gladdes åt hans friska lynne och modiga hjärta och blomstrande kinder och trofasta ögon och gärna förlät hans pojkstreck – ja, hon bad till Gud för honom var kväll, innan hon somnade, och idag på morgonen hade hon i den smällkalla vintern gått långt bort till byn, endast för att kunna glädja honom på aftonen med grenljus och annat smått."

"Och medan vätten talade så, lade tussarna tunga gyllene vikter i det godas vågskål, och den fula gröna paddan hoppade ned och försvann i remnan, och den väna konungadotterns ögon fuktades, och Vigg snyftade högt.

Ja, han snyftade till och med i sömnen, då bergakungens sal med allt vad däri fanns var borta, och Vigg låg i sängen inne i stugan på heden, där kjulvätten efter fullbordad resa sagt honom god natt, fast Vigg då var så sömnig, att han inte hörde det."

Historien slutar med att Vigg och Gertrud sitter vid ett vitdukat bord i stugan som är full av spisvärme, hjärtevärme och glädje under den stjärnprydda himlen. Vigg har på sig sina ullsockor. Grenljuset är tänt och julstämningen är total.

Vill du läsa sagan i sin helhet så finns den att läsa gratis på Projekt Runebergs hemsida.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.