Trädgårdsblogg: Nostalgisk frösamlare
Foto: Pia Vevle


För två år sedan fick jag en burk fröer av min pappa. Fröer som mamma samlat in från sina älskade borstnejlikor. Fröerna plockades 2007 och har sedan dess förvarats torrt och mörkt.

När jag kom hem så strödde jag ut en mängd i mina odlingslådor i tron att grobarheten minskat. Det tog ett tag på våren innan jag fattade vad det var som växte i odlingslådorna – i mängder. Mammas borstnejlikor. Jag planterade ut och sedan dess har jag njutit av mammas fröer varje år genom självsåddens underbara värld.

Foto: Pia Vevle

Jag tycker om kretslopp, odlingsföljder och att bibehålla kontakten med det som varit samtidigt som jag blickar framåt.  I år har jag samlat fröer för första gången på många år, och känslan av att jag gjort något bra håller i sig nu när kvällarna blir mörkare och tiden rusar mot vår.

Jag har fascineras av skönheten hos fröerna och vetskapen om den kraft som bor i det som tillsynes ser ut att vissna ner och förmultna gör mig ödmjuk inför naturens kraft.

Foto: Pia Vevle

Under den monotona sysslan att rensa fröerna från så många växtdelar som möjligt så har tankarna vandrat tillbaka i tiden – från min farmors trädgård där vi brukade sitta på en filt och dricka saft och äta kanelbullar, en trädgård där vi plockade de största rabarber som jag någonsin skådat till ”ibi mormors” där Bougenvillan var den vackraste av alla.  Jag har plockat fram minnen av hur fröer bytte ägare och hur växter delades mellan husen i byn där jag växte upp och där min bästis pappa hade bland de vackraste rabatterna i byn.

Jag har involverat min dotter i att plocka frön, visat hur man tar hand om dem och vi har pratat om vart vi ska strö ut dem till våren. Vi odlar tillsammans och jag hoppas att vi sår ett frö av minnen som i framtiden kommer att skänka henne en känsla av tillhörighet till det som varit. Samtidigt som hon sår ett frö för framtiden.

Detta blogginlägg publicerades ursprungligen på hemsidan Vevle Consulting.

Pia Vevle. Foto: Pia Vevle