Torbjörn Näsbom spelar Bach på nyckelharpa


”Bach går rakt in i själen, han får en att glömma allt man har lärt sig; fingersättningar, stråkhållning och så vidare. Det är någonting stort med hans musik”, säger Torbjörn Näsbom, Norrlandsoperans violinist som helst av allt spelar Bach på nyckelharpan.

Traditionellt sett har man inte spelat Bach på nyckelharpa, som är mer känt som ett folkmusikinstrument. Men den tidiga klassiska musiken påminner mycket om folkmusik, med dans och takt, och därför har steget inte varit långt till barockmusiken och Bach för Torbjörn, som ända sedan barnsben spelat folkmusik på fiolen.

Det var bara roligt att spela, men jag fick förstås 25 öre för varje kvart som jag övade av min pappa.

– Torbjörn Näsbom, violinist och nyckelharpist

Började tidigt med folkmusiken

Torbjörn växte upp i en musikfamilj, där pappa var musiklärare och flera av syskonen spelade. Redan som barn fick han spela ihop med storspelmän som Viksta-Lasse och Eric Sahlström.

– Det var bara roligt att spela, men jag fick förstås 25 öre för varje kvart som jag övade av min pappa. Sedan fick man ju komma ut och uppträda otroligt tidigt, jag tror jag var åtta år när jag spelade på Hylands Hörna, berättar han.

Torbjörn och hans äldre bror Pär spelar tillsammans med de kända spelmännen Eric Sahlström och Viksta-Lasse. Foto: Privat 

Till en början var det bara folkmusik, men så småningom kom även det klassiska in i bilden. Efter fem års utbildning till klassisk violinist på Sveriges Radios musikskola i Edsberg, fortsatte han att studera vid Kungliga Musikkonservatoriet i Bryssel. Vid 25 års ålder fick han sedan anställning som violinist i Umeå symfoniorkester vid Norrlandsoperan.

Det var också då nyckelharpan kom in i hans liv, som inom kort blev favoriten framför fiolen.

Unik resonans

Torbjörn menar att nyckelharpan påverkar honom på ett sätt som fiolen inte kan mäta sig med.

– Det är så mycket mer resonans i en nyckelharpa, man spelar på fyra strängar och sedan är det tolv stycken som bara resonerar. När man spelar fiol så måste man skapa tonen hela tiden, med stråken och vibrato, men nyckelharpan måste man bara knuffa igång, och sedan lever vibrationerna och går vidare av sig själva.

Bach är den gudomlige för mig. På något sätt är det så lätt att komma in i den här meditativa känslan, då det bara är jag och universum.

– Torbjörn Näsbom, violinist och nyckelharpist

När man spelar nyckelharpa har man den mot kroppen, och Torbjörn tror att resonansens svängningar har en inverkan på kroppen.

– Det finns en teori om att kroppen består av vibrerande strängar, att allt i kroppen är vibrationer. Jag vet inte om det stämmer, men för mig ger det ett väldigt lugn, säger han och förklarar att när man spelar på nyckelharpan är det som att man sitter i en kyrka var man än är.

– När man spelar i en kyrka så är det så härligt med akustiken, det är som att musiken får mer liv än vad den brukar ha, och det har man alltid med en nyckelharpa. Tonerna gifter ihop sig på något vis, det blir som en klang fast med melodier.

Nyckelharpan är ett gammalt svenskt stränginstrument som finns bevarat på gamla kyrkmålningar, ofta var det änglar som spelade. Den äldsta kyrkmålningen är från ca. 1350 och finns på Gotland.

Det är också det som gör att det passar så bra att spela barockmusik och Bach på nyckelharpa, menar Torbjörn.

– Mycket av Bachs musik är melodispel, men bygger mycket på ackord, och då har man kvar klangen i ackorden när man spelar, och det är väldigt fint tycker jag.

Bach som meditation

Även om Torbjörn tycker om att spela inför publik, så spelar han nuförtiden främst för att må bra. Allra helst i sin ensamhet, som en slags meditation.

Men då duger inte vilken musik som helst, och oftast blir det Bach.

– Bach är den gudomlige för mig. På något sätt är det så lätt att komma in i den här meditativa känslan, då det bara är jag och universum. Det är lätt att glömma det som är runtomkring.

– Det är som en genväg in till något större.

Det är så många fler som idag kommer fram och gråter, och säger att de blivit berörda. Och det är väl det här att man kan skala av mer av sitt spelande – det blir mer bara själ, och mindre kropp.

– Torbjörn Näsbom, violinist och nyckelharpist 

Torbjörn spelar gärna Bachs cellosviter, som han tycker passar väldigt bra på nyckelharpan, men även delar ur fiolsonaterna och fiolpartitorna. Den främsta favoriten är Preludium ur Bachs första cellosvit i G-dur.

– Där kan man verkligen använda nyckelharpans resonans som lever och ringer i ackorden, säger han.

Med kombinationen av den vibrerande resonansen och Bachs upphöjda musik inträder en meditativ och helande känsla, som också är det mest njutbara. Men det upplever han bäst när han är ensam.

– Står man på en scen och spelar inför publik så är det så mycket annat, då är det inte bara jag och instrumentet. Det optimala för mig är när jag sitter själv i källaren.

– Men man mår ju inte bra av att sitta i en källare hela tiden förstås, och naturligtvis är det roligt att dela musiken och upplevelsen med andra också.

I större delen av sitt liv har Torbjörn rest runt och spelat, något han uppskattat mycket. Samtidigt har han tvingats offra en hel del när det gäller familjen, och utan det stöd han fått från dem hade det aldrig fungerat, säger han. 

– Jag känner stor tacksamhet till min fru och mina barn, som alltid har stått bakom mig och sett till att jag har kunnat fara världen över och spela. Men de får ju aldrig några applåder. 

Torbjörn tillsammans med sin bror Pär, som är en av de personer han tycker allra mest om att spela tillsammans med. Foto: Privat

Med åren har Torbjörn märkt att han når ut till människor på ett betydligt djupare sätt idag än han gjorde när han var yngre.

– Jag har alltid varit en enorm tävlingsmänniska, och det är en sådan där grej som jag tror står i vägen. När man blir lite äldre så börjar det sjunka in och musiken blir mer för en själv. Man spelar inte längre för att synas eller för att få uppmärksamhet, utan det övergår till något annat.

– Det är så många fler som idag kommer fram och gråter, och säger att de blivit berörda. Och det är väl det här att man kan skala av mer av sitt spelande – det blir mer bara själ, och mindre kropp.

Det är väl den där sista procenten som skiljer ut Bach från de andra, som inte riktigt går att ta på, som man inte riktigt vet vad det är.

– Torbjörn Näsbom, violinist och nyckelharpist

Men när han går upp från sin källare och sätter sig framför en publik, så tycker han ändå aldrig att det blir lika bra som när han sitter där nere.

– Det blir en anspänning, en ny situation, och då är det något som försvinner. Man kan inte längre vara sig själv till hundra procent, säger han.

– Men någon gång har man väl lyckats med det där, och då blir det också väldigt bra.

Torbjörn tror att det är det som gör att man kan bli riktigt påverkad av en musiker eller konstnär – att de helt och hållet kan vara sig själva – och att det är det som de stora mästarna inom klassisk musik, eller andra konstformer har förmågan till. De har något extra, något som man inte kan få genom utbildning. Och kanske är det just det som också gör Bachs musik så speciell, säger han.

– Det är väl den där sista procenten som skiljer ut Bach från de andra, som inte riktigt går att ta på, som man inte riktigt vet vad det är. 

(I videon ovan spelar Torbjörn Preludium ur Bachs första cellosvit i G-dur)

Johann Sebastian Bach i sextioårsåldern, porträtt av E.G. Haussmann 1746.

 

 

Fakta

Johann Sebastian Bach

Johann Sebastian Bach (1685-1750) var en tysk kompositör och organist, känd idag som barockmusikens främste gestalt.

Bach kallas ofta den ”femte evangelisten” på grund av sitt generösa musikaliska bidrag till den protestantiska kyrkomusiken. Vidare ses han som mästaren av kontrapunkt (komposition där två eller flera stämmor har självständiga melodier). Han anses även vara orgelmusikens allfader, och hans cellosviter har framförts mer än något annat verk för cellosolist.

Bachs samlade produktion uppgår till över 1100 separata musikverk. 

Källa: musikhistoria.se