De sex gobelängerna i cykeln ”Damen och enhörningen” har kallats för allt från ”Medeltidens Mona-Lisa” till ”en fransk nationalskatt”. Gobelängcykeln tillverkades omkring år 1500 och består av sex individuella delar. Tapet av denna kvalitét är sällsynt, bara fåtalet överlever. Just nu visas de på konstgalleriet i New South Wales i Australien.

Materiellt sett är dessa gobelänger häpnadsväckande. Dess utarbetade millefleur (”tusen blommor”) i bakgrunden bildar hypnotiska mönster. Det överdådiga materialet de är vävda av – ull och silke, färgat med rika, naturliga färgämnen – isolerar betraktaren (bokstavligen del av dess originalfunktion). De dämpar ljud och skapar en atmosfär av tyst meditation. Luften är nedtystad och ljuset berikas av dess ytor, genererar en transcendental aura som drar in betraktaren in i ett komplext inre universum.

Cykeln uppmärksammades först i mitten av 1800-talet, då den upptäcktes slumrande i det förfallna Château de Boussac i centrala Frankrike. Råttätna och hotade av fukt räddades de av Musée de Cluny 1882, köptes för furstliga summan 25 500 franc (över 221 000 kronor idag).

Summan som Musée de Cluny betalade hade emellertid bara motsvarat en fraktion av produktionskostnaden. Gobelänger av sådan kvalitét hade kostat mer än en årslön för alla utom de allra rikaste adelsmännen. Mer än ett slagskepp. Långt mer än vad Michelangelo fick betalt för att måla taket i Sixtinska kapellet.

Det är alltså föga förvånande att beställaren kom från en adlig familj med nära band till franska monarkin – familjen Le Viste. Detta framgår av tapeternas heraldiska symboler. Det var sannolikt den framstående konstnären ”Anna av Bretagnes mästare” som designade dem (han kallades så eftersom han hade designat en almanacka till den franska drottningen Anna av Bretagne).

Även om vi kanske fixerar oss vid konstnären som designade kompositionen var det flera inblandade i tillverkningen. Cykeln ”Damen med enhörningen” vävdes antagligen i södra Nederländerna, inte i Frankrike, eftersom standarden på väverierna var högre där.

Med tanke på ansträngningen och investeringen som krävdes för att tillverka dem är det inte så förvånande att ämnet på gobelängerna är så komplext – värt mer än bara ett ögonkast. Cykelns innebörd har varit föremål för debatt. Numera är experterna, generellt sett, överens om att det är en meditation över världsliga nöjen och hövisk kultur genom en allegori över sinnena.

Fem av gobelängerna skildrar var sitt sinne (beröring, smak, lukt, hörsel och syn). Varje tapetväv visar en kvinna (”damen” i titeln) som utför några handlingar avsedda att exemplifiera känslan i fråga. I ”lukt” framställs damen med ett fat med nejlikor. I ”hörsel” spelar hon orgel. I ”syn” håller hon en spegel som reflekterar bilden av en enhörning som vilar i hennes knä.

Var och en av dessa gester är mycket charmigt och elegant framställda, skildrade med försiktigt rundade linjer utan skarpa övergångar. Men det är inte så fridfullt som det kan verka. Det finns nämligen sex gobelänger. Även om det är tydligt att alla sex är menade som en enhet, då varje gobeläng har samma grundläggande format och figurer, bryter det sjätte verket av mot de övriga fem.

Här avbildas damen när hon lägger tillbaka smycken (som bärs på tapeterna) i en kista. Hon står framför ett tält som pryds av orden ”Mon Seul Désir” (”min enda önskan”). Denna handling har inget att göra med sensoriska eller empiriska upplevelser, som i de andra fem, utan drivs istället av en annan kraft – förnimmelser, moral eller känslor.

Ett sjätte sinne

Ett sjätte sinne representeras i denna sjätte gobeläng – ytterligare ett sätt att känna världen. Detta sinne verkar ha inte bara en utan många dimensioner. Intellektuellt sett kan man tänka på det som sunt förnuft, eller ”inre” förnuft. Moraliskt sett kan man se det som att det rymmer den neoplatoniska filosofins betoning på själen som skönhetens källa (läs ”det goda”). När det kommer till hövisk retorik kan det sjätte sinnet ses som hjärtat, källan till hövisk kärlek och ett hem för komplexa eller konkurrerande krafter – fri vilja, köttslig lust, begär.

Det är det sjätte sinnet som får damen att lägga tillbaka sina smycken i kistan. Gesten kan tolkas som dygd, ett uttryck för att förnuftet dominerar över de kroppsliga förnimmelserna hon upplever på de övriga gobelängerna, eller viljan som varats mittpunkt. Med denna tolkning kan uttrycket "Mon Seul Désir" läsas som ”min egen fria vilja” istället för ”min enda önskan”.

Även gobelängernas detaljer har många tolkningsmöjligheter. Enhörningen som representeras i alla sex gobelänger, har exempelvis olika, överlappande betydelser. Enhörningar var vanliga heraldiska djur och återkommer regelbundet i hövisk litteratur. De har representerat kyskhet och renhet sedan 100-talet e Kr. Denna betydelse har naturligtvis en förbindelse med ovanstående tolkning av Mon Seul Désir.

Enhörningen fungerar också som en ordlek med beställarens namn. På franska kan Le Viste uttalas mer som ”Le Vite”, som betyder snabb. Snabb som en enhörning.

Att man inkluderat enhörningen bidrar även till känslan av att gobelängerna avsiktligt uppmuntrar betraktaren att utvärdera olika kunskaper eller förståelser. Enhörningar (både då och nu) väcker frågor kring hur vi lär oss, och hur empirisk kunskap existerar jämte tradition, kultur, fantasi och kreativa uttryck.

Gobelängcykeln ”Damen och enhörningen” är mer än anmärkningsvärd estetik eller av historisk och ekonomisk vikt. Den visar på hur olika förståelser och upplevelser överlappar varandra och formar trosuppfattningar, perspektiv och förtätad handling.

”Damen och enhörningen” visas på konstgalleriet i New South Wales, Australien, från 10 februari till 24 juni. 

Mark De Vitis föreläser I konsthistoria vid University of Sydney I Australien. Denna artikel är översatt från engelska och publicerades ursprungligen I The Conversation.