Stråkpedagogen Cassia Harvey om konstmusikens DNA
Cassia Harvey med sin cello. Foto: Josh Pelta-Heller


Cassia Harvey har skrivit fler än 160 böcker för cello, fiol och violin. Med en metodik som gradvis övar upp spelarens händer från start upp till avancerade nivåer, fyller hennes övningar i ett glapp i stråkpedagogiken. Böckerna säljs i över 30 länder runtom i världen.

Den amerikanska kompositören, cellisten och läraren Cassia Harvey tänker att klassisk konst fungerar som ett kollektivt minne. Den låter oss förstå nya verk och banar väg för ytterligare skapelser.

Som kompositör ser Harvey klassikerna som en reservoar av kollektivt minne, som man kan dyka ned i och hämta från. Kompositören går tillbaka till tidigare kompositörers verk om och om igen, lånar från dem eller leker med deras idéer, säger hon.

Nyligen framförde Harvey Ioan Dobrinescus nya verk ”Masquerade on a Folk Tune” på en konsert. Den börjar med ett melodiöst tema och sedan följer atonala passager i några variationer på traditionella former – en folkvisa, en bolero, en tango, en polka av Chopin. Hade det inte varit för de traditionella musikformerna hade de atonala passagerna antagligen förbryllat eller stött bort publiken.

Cassia Harvey med sin cello. Foto: Josh Pelta-Heller

Dessa variationer på välbekanta former var mer än en hyllning till det förflutna, säger Harvey. De var nödvändiga för att publiken skulle känna: ”Ah, jag förstår!” Vårt kollektiva kulturminne ger kontext och innebörd, särskilt i musiken. Utan bekanta mönster skulle vi uppfatta ljuden som nonsens.

Ibland svämmar den kollektiva reservoaren över och inspirationen flödar, till synes spontant. I 23 års tid spelade Harvey dagligen David Poppers etyder. Av de 40 etyderna spelade hon kanske fyra om dagen. Med tiden spelade hon dem rutinmässigt; hon började må illa av dem och kände motstånd, men hon fortsatte att öva på dem eftersom hon inte hittade något bättre.

En dag, som om en damm hade rämnat, började Harvey att utveckla dem med egna övningar. Hon skrev 25 övningar till en etyd. Etyder, en bro mellan tekniska övningar och fullständiga verk, kan vara vackra, medan övningar enbart är avsedda för att öva teknik. Efter år av oavbrutet spelande tjänade hennes minne av dessa stycken som en outsinlig källa.

– Hade jag inte skrivit övningarna skulle jag inte ha sett idéerna bakom dem. Genom att skriva övningarna har Poppers etyder fått nytt liv, vilket gjorde min träning levande igen. När jag repeterar känner jag det som att jag sitter bredvid honom ibland, berättar hon.

Olika skolor

Övningar för instrument kommer från den traditionella repertoaren och mönstren däri. En skala till exempel, är ett uppenbart klassiskt mönster och del av vårt kollektiva minne. När det kommer till att lära sig metoder och övningar för varje specifikt instrument, eller för en specifik skola, är det bättre att se det som en överförd gen än som en reservoar, eftersom klassiska övningsmetoder förs vidare från en generation till nästa. De är en del av musikens kulturella DNA i väst.

Varje skola representerar ett specifikt sätt att tänka på hur man spelar. Harvey själv lärde sig spela cello med den italienska skolan, som är väldigt teknisk. Den kulturella genen fördes vidare även om Harveys lärare inte var besatt av teknik som hon själv är.

Cassia Harvey. Foto: Cassia Harvey

Varje individ som förespråkar för en skola lägger till något nytt till den. Harvey har mycket flexibla men svaga händer, så hon jobbar hela tiden på att stärka dem. Många av Harveys böcker innehåller övningar för att stärka händerna. De inkluderar till exempel dubbelstopp - att hålla ned två toner samtidigt, vilket kräver mer kraft.

– Dubbelstoppen är grundläggande, även i övningar som försöker utveckla andra färdigheter, säger hon.

Gregor Joseph Werners (1693-1766) övningar fokuserade på tempo och smidighet, färdigheter som var särskilt viktiga på hans tid. Julius Klegel (1859-1933), känd för sina etyder, skapade övningar och kompositioner för solocello. Han fokuserade på att skriva rena tekniker. Hans fem böcker, som fortfarande används flitigt idag, innehåller grundläggande övningar som presenterar celloteknik ”på ett rakt och tydligt sätt”, säger Harvey.

Hitta sin väg

Vid 16 års ålder började Harvey undervisa i cello. Hon växte upp i en musikerfamilj. Modern och systern spelade fiol och det förväntades att hon skulle antingen uppträda, undervisa eller bådadera. Hon övade flera timmar varje dag, deltog i solotävlingar och ansökte till och blev antagen vid ett konservatorium.

Där tog hon försökslektioner hos olika cellister, men insåg snart att ingen kunde hjälpa henne med ett speciellt tekniskt problem hon hade.

Istället för att lägga tio tusentals dollar på en formell utbildning beslutade sig Harvey vid 18 års ålder att gömma sig och lära sig själv. Hon köpte alla celloböcker och metodik-böcker hon kunde komma över, men hittade knappt ingenting rörande de individuella positionerna för cello.

En position är hur man placerar fingrarna på cellons greppbräda. Liksom på alla stråkinstrument skapar de olika fingerpositionerna olika ljud. Men eftersom cellons hals inte har några greppband måste cellisten utveckla ett visuellt minne av greppbrädan, ett rumsligt minne för hur långt man ska förflytta fingrarna, muskelminne för vad armen, handen och fingrarna gör för att ändra position och hörselminne för hur det låter när tonerna är korrekta i varje position, berättar hon.

Harvey fortsatte sin forskning och slutligen snubblade hon över en videoupptagning av dansläraren Agrippa Vaganova som tränade balettdansare. De ryska dansarna och läraren hade formaliserat ett instruktionssystem för balett som slog an ett ackord i Harvey.

Cassia Harvey undervisar vid Annapolis Young Artists Program i Annapolis, mars 2016. Foto: Natalie Spehar

Vaganova hade tagit isär delar av en klassisk koreografi och förenklat varje avancerat steg till de mest grundläggande rörelserna. Dessa rörelser formade den grundläggande dansträningen i hennes system. Sedan, steg för steg, gjorde hon de grundläggande rörelserna svårare och svårare, spred ut träningen över åtta år för att skapa ett komplett system.

Harvey insåg att ett komplett system av teknik skulle kunna utformas för att gradvis utmana och träna även en stråkinstrumentspelares händer.

– När elever kom till mig såg jag svaga händer och fingrar, ringa kunskaper om greppbrädan och alldeles felaktiga tekniker. Jag ville träna mina händer och mina elevers händer till att bli lika kapabla som kropparna hos de Vaganova-tränade dansarna. Så jag tillämpade de principer som jag såg i Vaganovas övningar till övningarna jag skulle skriva.

– Varje gång jag skulle ta ett språng i övningarna, en paus i den avsiktliga ordningen av lärande, såg jag att eleverna misslyckades. Så jag gick tillbaka och skrev om sektioner för att försäkra att allting lärdes ut stegvis, utan luckor, utan pauser, utan språng – inga punkter varvid jag skulle lämna eleven oförmögen att ta sig upp till nästa nivå, berättar hon.

Sedan tog Harveys liv en dramatisk vändning. En morgon när hon gick bara ett par kvarter hemifrån närmade sig ett par snabbt och rånade henne under pistolhot. Hennes väska och allting i den stals, inräknat de oersättliga anteckningsböckerna där hon hade komponerat elevernas övningar handskrivet med penna.

Detta var det värsta med rånet för Harvey:

– Det gjorde något med mig. Det fick mig att vilka göra något så att ingen någonsin skulle kunna ta det ifrån mig, ta det ifrån eleverna igen.

Hon insåg att hennes övningar behövde publiceras.

Cassia Harveys övningsböcker för stråkinstrument på en konferens amerikanska stråklärare 2015 i Salt Lake City. Foto: Gregory Harvey

Hela tjugoårsåldern ägnade Harvey dagarna åt att undervisa och de flesta nätterna åt att komponera övningar. Hon testade dem själv och på sina elever. Det tog henne två år bara att hitta sin riktning och de nödvändiga mönstren för att destillera sina övningsidéer. Men hon slutförde ett helt träningssystem, som försäkrade att när eleverna avslutat boken skulle de vara redo för nästa.

Alla de idéerna och sättet att tänka är Vaganovas förtjänst, säger hon. När väl hennes böcker kom ut gav eleverna henne feedback, exempelvis: ”nu förstår jag den fjärde positionen”.

Med tiden kan Harveys bidrag till stråkpedagogiken också bli en del av konstmusikens kulturella DNA.

Hon är faktiskt på sätt och vis tacksam till rånarna, för om hon hade fortsatt vara en artist eller lärare skulle hon bli uttråkad, säger hon.

– Men nu lever jag ett varierat liv, och jag har aldrig tråkigt. Det var en otrolig gåva, en chans att göra många olika saker med en cello.