Petra Krantz Lindgren: Känna rätt eller rätt att känna?
Petra föreläser och skriver om ömsesidig respekt och samarbete mellan vuxna och barn


”Jag kan inte ta min 10-åriga dotter på allvar när hon kommer upp på morgonen och beklagar sig över att stolen vid frukostbordet känns kall mot rumpan och benen. Hallå liksom! Det finns människor som fryser ihjäl på riktigt! Det finns människor som dör av svält. En kall stol är liksom inget verkligt problem!”

Jag har tänkt många gånger på just det här uttalandet från en mamma jag träffade för flera år sedan. Hon var frustrerad för hon tyckte att hennes dotter ”överdramatiserade” och klagade över minsta småsak. Av hela sitt hjärta önskade hon ett barn som hade medkänsla med andra människor och förstod att sätta in sina egna känslor, och framför allt sitt eget lidande, i ett större, jämförande perspektiv.

Det är lätt att förstå den här mamman. De flesta föräldrar har säkerligen någon gång tänkt att deras barn är gnälliga och otacksamma. Jag tänkte det själv så sent som i morse när nioåringen grät för att vi inte hade någon juice hemma. Genom mitt huvud for något i stil med: ”Men kom igen! Det där är väl ändå inget att bryta ihop över!”

Jag ser en risk att barnet som får höra att hon ”överreagerar” eller ”gnäller över en småsak” drar slutsatsen att föräldern inte förstår, och inte heller vill förstå, och att barnet därför så småningom upphör att berätta.

I syfte att hjälpa barnet att få perspektiv på sina känslor kan det förefalla som en bra idé att påtala hennes ”överreaktioner” eller undervisa henne om att hon borde tänka på allt som är bra istället för på det lilla som är dåligt. Eller som mamman i exemplet som inledde texten brukade säga till sin dotter: ”Byt fokus älskling och se om du kan hitta en annan känsla!”

Det finns, som jag ser det, åtminstone två risker förenade med att ge efter för den här idén. För det första tror jag att det skadar relationen mellan föräldern och barnet. Jag tror att de allra flesta föräldrar längtar efter och värdesätter en nära relation till sina barn. Vi vill att barnen skall berätta för oss om sina tankar, känslor och drömmar, eller hur? Jag ser en risk att barnet som får höra att hon ”överreagerar” eller ”gnäller över en småsak” drar slutsatsen att föräldern inte förstår, och inte heller vill förstå, och att barnet därför så småningom upphör att berätta.

När 10-åringen beklagar sig över den kalla stolen och mamman svarar med ”Byt fokus älskling!” ligger nog tanken nära till hands för barnet: ”Om mamma inte ens kan hajja hur det känns att sitta på en kall stol, hur skulle hon då kunna hajja hur det känns att bli retad av sin bästis?!” Att kritisera barnens känslor naggar på tilliten och förtroendet.


Den andra risken jag ser är att ett barn som upprepade gånger får höra att hon ”har fel fokus”, ”gnäller för ingenting” eller ”borde tänka på det som är bra istället” så småningom börjar tvivla på sig själv, ifrågasätta sina egna upplevelser och intryck. ”Jag känner mig ledsen, men är det rätt känsla eller borde jag känna något annat? Blir jag omtyckt även om jag är arg? Om jag är rädd?”

Jag är orolig för att den som många gånger får höra att hon känner fel så småningom börjar tro att det säkraste är att inte känna alls.

Men vad skall man göra om man anser att barnet är överdrivet känsligt, dramatiserar eller bryter ihop över småsaker?

För det första:

Acceptera att känslor är subjektiva. Det som väcker rädsla i dig väcker kanske förvåning i mig. Det som väcker ilska i dig väcker sorg i mig. Det ena är inte mer rätt eller fel än det andra.

För det andra:

Inse att du inte behöver förstå en annan människas känsla eller tycka att känslan är motiverad – du kan respektera den ändå! Det kan förefalla helt obegripligt för dig hur ett tappat tuggummi kan resultera i känslomässig härdsmälta, men du måste inte begripa. ”Jag märker att det där tuggummit var väldigt viktigt för dig” räcker alldeles utmärkt.

För det tredje:

Bestäm dig! Vill du att ditt barn skall känna rätt? Eller vill du att hon skall vara trygg i att hon har rätt att känna?

Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson

 
Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.