Ordens makt: Tankar blir ord och ord påverkar hur vi tänker
Uppfattas färger olika beroende på vilka ord vi har för att beskriva dem?


Har du någonsin oroat dig för att tiden kanske håller på att rinna ut, att du kanske inte hinner uppnå dina mål? I så fall: Hade det varit lättare att förklara denna känsla för andra om det fanns ett ord som betydde just detta? På tyska finns det ett sådant ord. Känslan av panik när ens möjligheter håller på att sina heter "Torschlusspanik" på tyska.

Tyskan innehåller många sådana ord, ofta sammansatta av två, tre eller flera ord som tillsammans formar ett superord. Sammansatta ord är särskilt kraftfulla eftersom de är (mycket) mer än summan av delarna. Torschlusspanik, som exempel, betyder bokstavligen "port"-"stängd"-"panik".

Om du kommer för sent till tågstationen och ser att tågdörrarna fortfarande är öppna kan du ha upplevt en konkret form av Torschlusspanik, framkallad av det karaktäristiska pipet när dörrarna just ska stängas. Men detta sammansatta tyska ord har en vidare betydelse än dess bokstavliga mening. Det framkallar något mer abstrakt som har att göra med känslan att livet gradvis stänger möjligheternas dörr medan tiden går.

Även engelskan har många sammansatta ord. En del är konkreta, som "seahorse", "butterfly" och "turtleneck". Andra är mer abstrakta, såsom "backward" och "whatsoever". Engelskans sammansatta ord är förstås också superord, liksom tyskans, franskans [och svenskans], eftersom deras innebörd ofta skiljer sig från betydelsen av deras delar. En sjöhäst är inte en häst, en "butterfly" är inte en fluga, och så vidare.

Sammansatta ord är ofta svåra att översätta mellan språk, åtminstone när man försöker att översätta ordets delar bokstavligen. Vem hade anat att "dörrblad" är en portfölj ("porte"-"feuille", som svenskan visserligen importerat från franskan), eller att "stödhals" är en bh ("soutien"-"gorge") på franska?

Detta inleder frågan om vad som händer när ord inte låter sig översättas från ett språk till ett annat. Vad händer till exempel när en tysktalande försöker förmedla att de har Torschlusspanik på engelska? Naturligtvis kommer de att tillgripa parafrasering, det vill säga, skapa en berättelse med exempel för att få deras samtalspartner att förstå vad det är de försöker säga.

Men då väcks en annan, större fråga: Har folk som har ord vilka inte kan översättas till andra språk tillgång till andra koncept? Ta "hiraeth" som exempel, ett vackert walesiskt ord som är känt för att vara oöversättligt. Hiraeth ska förmedla känslan kopplad till det bitterljuva minnet av att sakna något eller någon, och samtidigt vara tacksam för dess existens.

Hiraeth är inte nostalgiskt, det är inte ångestfyllt eller frustrerat, inte melankoliskt eller ångerfullt. Och nej, det är inte hemlängtan, som Google Translate vill få dig att tro, eftersom hiraeth även innefattar känslan man upplever när man friar till någon men får nobben – knappast ett fall av hemlängtan.

Olika ord – olika mentalitet?

Att walesiska har ett ord för denna specifika känsla väcker en fundamental fråga kring relationen mellan språk och tanke. De gamla grekiska filosoferna, såsom Herodotus (450 f Kr), ställde sig denna fråga; i mitten av förra århundradet aktualiserades den åter igen av Edward Sapir och hans elev Benjamin Lee Whorf, och har blivit känd som lingvistikens relativitetshypotes.

Lingvistisk relativitet är idén att språket, som de flesta anser har sitt ursprung i och är ett uttryck för mänsklig tanke, kan återkoppla till tänkandet och i sin tur influera tanken. Så, kan olika ord eller olika grammatiska strukturer "forma" tänkandet olika hos människor som talar olika språk? Denna idé, som är mycket intuitiv, har nått stora framgångar i populärkulturen – nyligen dök den upp i en ganska provokativ form i science fictionfilmen "Arrival".

Idén kan framstå som intuitiv, men det har inte desto mindre framförts överdrivna påståenden om hur pass omfattande de vokabulära skillnaderna är i vissa språk. Överdrifter har lockat berömda lingvister att skriva satiriska uppsatser såsom "The great Eskimo vocabulary hoax (den stora bluffen om eskimåernas ordförråd)", där Geoff Pullum dömer ut fantasin om hur många ord eskimåerna har för snö. Men, hur många ord eskimåerna än har för snö missar Pullums text en viktig fråga: Vad vet vi egentligen om eskimåernas uppfattning om snö?

Det spelar ingen roll hur bittra kritikerna är mot den lingvistiska relativitetshypotesen, det har börjat dyka upp en jämn ström av forskning som söker bevisa olikheterna mellan talarna av olika språk. Panos Athanasopoulos vid Lancaster University har exempelvis observerat att det att ha särskilda ord för att skilja på olika färgkategorier går hand i hand med att uppskatta färgkontraster. Han pekar på att grekisktalande som har distinkta, grundläggande ord för ljus- och mörkblå ("ghalazio" och "ble") tenderar att se olika nyanser av blå som mer olika än engelsktalande, som använder det grundläggande ordet "blue" för att beskriva dem.

Forskare som Steven Pinker vid Harvard är oimponerade. Han argumenterar att sådana effekter är triviala och ointressanta, eftersom individer som deltar i experiment troligen använder språket i sina huvuden när de bedömer färgerna – så att deras beteende på ytan influeras av språk, men att alla ser världen på samma sätt.

För att komma vidare i denna debatt tror jag att vi måste komma närmare den mänskliga hjärnan genom att mäta perception mer direkt, helst inom den lilla tidsrymden precis före den mentala tillgången på språk. Detta är nu möjligt tack vare naturvetenskapliga metoder, och otroligt nog pekar de tidiga resultaten till förmån för Sapir och Whorfs intuition.

Så ja, vare sig man gillar det eller inte kan det mycket väl vara så att olika ord innebär olika mentala strukturer. Men med tanke på att jordens alla sinnen är unika är förändrar det egentligen ingenting.

Guillaume Thierry är professor i kognitiv neurovetenskap vid bangor University i Storbritannien. Denna artikel har översatts och publicerades ursprungligen i The Conversation.