Om konsten att designa en teaterscen
Walt Spanglers scenografi för "Blodet ropar under almarna". Foto: Walt Sprangler


Man reflekterar kanske inte så ofta över hur utrymmena i en byggnad är designade, men en teaterscen är till sin natur skapad för att publiken ska fundera över den.

Bakom varje teateruppsättning finns en scenograf som har skapat en miljö: en fantasifull, realistisk, metaforisk eller stiliserad miljö, som leder oss in i pjäsens värld.

Varje ny pjäs utgör förstås en unik utmaning för scenografen. Varje handling som skådespelarna ska utföra måste fungera på scenen. Om en skådespelare behöver ett öppet fönster måste det finnas ett fungerande fönster. Men scenografi kräver mer än så.

Etablera tid och plats

Oavsett om en pjäs är byggd på fantasi eller ett historiskt skeende måste publiken kunna avgöra om handlingen utspelar sig i ett kök, en restaurang, ett palats, på havets botten eller på ett moln. Det bör också finnas information om huruvida vi befinner oss på 1650-talet eller 1935. Publiken ska lära känna karaktärerna som bebor världen de besöker. Är de rika, lyckliga, lata eller uttråkade?

Christopher Orams uppsättning av "Hughie":

Eugene O'Neills pjäs "Hughie" från 1942 utspelar sig 1928 i en lobby på ett skabbigt hotell i New York. Den är i princip en enda lång monolog: den obetydlige Erie Smith klagar över att hans lycka har vänt efter att Hughie dog. Hughie var den tidigare hotellportiern, som alltid lyssnade på Smith. Pjäsen handlar om människans längtan efter att andra ska se oss som viktigare än vad vi egentligen är.

Cristopher Orams scenografi i "Hughie" – den en gång eleganta hotelllobbyn är förfallen med nedslitna mattor på ett dammigt golv, och ett högt fönster som visar på hur vi kan misslyckas i vår strävan. Foto: Marc Brenner

Den brittiske scenografen och kostymdesignern Christopher Oram berättar om hur det var att designa uppsättningen:

– Scenen i sig, Hughies värld, är foajén på ett loppätet hotell nära Broadway. Det är ett utrymme man mellanlandar i, inte en offentlig plats men verkligen inte privat. Det representerar hans sinnestillstånd och det val han måste göra. Världen utanför lobbyn har vänt honom ryggen, men trapporna som leder till hans rum leder till en säker död.

– Vid mitt första besök i New York blev jag medveten om att mycket av den muskulösa, men ändå utsökt detaljerade, klassiska arkitekturen har sopats undan till förmån för intetsägande stål och glasmonument, så när jag hade möjlighet att upptäcka stilen i designen till Hughie så tog jag chansen.

– Ironiskt nog står Hughie vid ett vägval, liksom arkitekturen själv. Men medan O'Neills ger en gnista av hopp till Hughie i pjäsens upplösning, så fruktar jag att den vackra arkitekturen i New York kanske inte är så lyckligt lottad, säger Christopher Oram.

Ska passa teatern

Även teaterbyggnaden innebär utmaningar för scenografen, med sina unika dimensioner. Problemet mångdubblas för pjäser med många scenbyten. Vart ska alla föremål förvaras tills dess att de behövs? Hur ska scenerna kunna flyttas snabbt så att scenövergångarna tar minimalt med tid?

Scott Pasks uppsättning av "Something Rotten!":

Den lustiga musikalkomedin "Something Rotten!" tar en ironisk titt på teaterns "larger than life"-värld. Den utspelar sig i London 1595. De båda kämpande dramatikerna Bottom, bröderna Nick och Nigel, kokar ihop en plan för att överträffa det samtida geniet William Shankespeare. De skapar en ny typ av teater: musikalen.

Scott Pasks uppsättning av "Something Rotten!" krävde både inomhus- och utomhusscener avbröderna Bottoms hus, en stor plattform för Shakespeares karaktär Bard (på bilden) och ett rum för Bottoms teatersällskap, för att nämna några av scenbytena. Liksom träden i brakgrunden kan Pasks tygfonder snabbt firas upp och tas ned. Denna metod passar inte bara Shakespeares era, utan även St James teater som saknar djup. Foto: Joan Marcus

– Scenografin kräver att resurserna fördelas. Genom hela pjäsen äger små interna scener rum överallt, jag kallar dem "Tudor-getton" – detta kuvade collage av Tudor-byggnader och en teater mitt i alltihop. Men sedan växlar det över till mer specifika platser. Det genomförs på ett sätt som St James [teater i New York] inrättades för – på ett vaudevilliskt vis, med saker som plattas till. Perspektivet och det önskade djupet i rummet skapas med falska perspektiv, och genom konstnärens scenmåleri och skulptur. Dessa element används för att skapa stora dimensioner i en väldigt liten teater, sade Scott Pask i tidskriften Projection, Lights and Staging News.

Skapa en värld

Varje scendesign har sin egen integritet. Den är konsekvent inom sina ramar och utgör en hel visuell värld, en värld som förstås speglar pjäsen.

Walt Spanglers uppsättning av "Blodet ropar under almarna":

Eugene O'Neills drama "Blodet ropar under almarna" från 1924 är en grekisk tragedi i mer modern tappning. Den utspelar sig på en gård i New Englands hårda landskap, där marken är mer sten än jord. Sonen växer upp i tron att hans far fick hans mor att arbeta ihjäl sig. När fadern gifter om sig, och styvmoderns missriktade lust vänds mot sonen, föds synd ur synden, och det hela slutar i tragedi.

Stora bilder på stenblock och ett helt hus som svävar över skådespelarna, förebådar Walt Spanglers uppsättning av "Blodet ropar under almarna" undergång som en konsekvens av tunga synder. Foto: Walt Spangler

– För "Blodet ropar under almarna" ville vi få fram känslomässigt förtryck och slitet i jorden i O'Neills New England. Samtidigt som vi inte ville illustrera träden i pjäsens namn bokstavligen, ville vi fånga en slags hotfull, svävande känsla i utrymmet genom att hissa stenarna, och till och med huset, upp i luften med stora rep av hampa som normalt sett användes till pråmar, sade Walt Spangler, en av Broadways mest eftertraktade scenografer.

Rätt stämning

Scenografin ger ton och stil till pjäsen, och även innebörd. Realistisk design har en dämpad färgskala och står i proportion till vad som finns runtomkring. En tragedi kan kräva en formell eller upphöjd ton, medan en fars är överdriven eller påminner om tecknade serier.

David Rockwells uppsättning av "She Loves Me":

Musikalen "She Loves Me" är kanske mest känd som filminkarnationen "Du har mail" från 1998. "She Loves Me" utspelar sig i 1930-talets Budapest. Den handlar om de käbblande kollegorna Georg och Amelia, som upptäcker att deras respektive romantiska brevvänner är just de två. Att hitta kärleken på oväntade ställen ger denna gammeldags musikal sin charm.

Inspirerad av jugend som påverkade Budapest vid tidpunkten har David Rockwell designat uppsättningen "She Loves Me" med mättade pasteller och intrikata detaljer, vilket skapar en påkostad men onekligen glad effekt som passar för romantisk komedi och musiks. Foto: Joan Marcus

– Jugend-eran är helt enkelt en magisk tid att förankra föreställningen i. Jugend är på sätt och vis arkitekturens motsvarighet till musik. Den har lyriska egenskaper, och så mycket av musiken är vackra valser med lyriska kvalitéter, säger den amerikanske arkitekten och designern David Rockwell i en intervju med The Broadway Channel.

Får oss att se på nya sätt

En visuell metafor, en central bild eller fast inredning på scenen kan ge information till publiken och ha olika betydelser under pjäsens gång.

Tim Hatleys uppsättning av "Gengångare":

En av de första pjäserna som dokumenterade samhällsproblem är Henrik Ibsens "Gengångare" från 1881. Den belyser 1800-talets moraliska hyckleri. Fru Alving har i hela sitt liv beskrivit sin sedan länge avlidne make som en anständig och kärleksfull man. Denna fasad skadar till slut den person som hon älskar mest, sonen Oswald, som nu lider av faderns cynism.

Tim Hatleys mästerliga scenografi i "Gengångare" har genomskinliga väggar som låter publiken se händelser i det förflutna, som när Oswald antastar pigan på samma sätt som hans far antastade den tidigare pigan. Dessa spöken från det förflutna hemsöker nutiden på ett högst påtagligt sätt. Foto: Stephanie Berger

– Jag förbryllades av lagren och hur karaktärernas historier nystades upp, sade designern Tim Hately i en intervju med Almeida Theatre.

– Jag föreställde mig omedelbart ett mörkt hus, avskuret från världen, vars väggar kände till sanningen bakom dem. Jag tyckte det var intressant hur vi kunde se in i huset. Väggarna i våran uppsättning är både genomskinliga och reflekterande.