Murillos mystiska självporträtt ställs ut i New York och London
Xavier F. Salomon, curator, berättar om utställningen “Murillo: The Self-Portraits,” på The Frick Collection i New York, den 30 oktober 2017. Foto: Milene Fernandez


Guldålderns spanska mästare Bartolomé Esteban Murillo (1617-1682) var mest känd för sina religiösa målningar och genremålningar av gatubarn, men han lämnade också efter sig två märkliga och unika självporträtt. I samband med 400-årsjubiléet av konstnärens födelse öppnade The Frick Collection i New York utställningen ”Murillo: Self-Portraits”. Den pågår fram till 4 februari 2018 och reser sedan vidare till National Gallery i London, där den kommer visas 28 februari-21 maj.

Murillo målade av sig själv innanför stenramar. Ett av självporträtten är från början av hans karriär, när han var i 30-årsåldern (runt 1650-55) och det andra omkring två decennier senare (runt 1670). Den konstnärliga idén att sätta sig själv i sten, och nå bortom den målade ramen – inom den faktiska tavelramen som målningarna sitter i – har tjänat honom väl i att nå bortom sin livstid.

I den första biografin om konstnären 1724 beskrevs Murillo som en skicklig porträttmålare, men bara 15 av hans porträtt har överlevt. The Fricks curator Xavier F Salomon och National Gallery i Londons curator Letizia Treves har gjort en omfattande forskning kring Murillos liv och arbeten för att kunna presentera en utställning utan motsvarighet, samt en bok som fokuserar på sex av konstnärens porträtt (inräknat två självporträtt) och 12 relaterade verk (exempelvis andra konstnärers trycksaker av Murillos självporträtt).

Utställningen återförenar Murillos självporträtt för första gången på över 300 år. Den tidigare av de två var den första spanska målningen som Henry Clay Frick köpte, 1904. Det senare självporträttet ägs av National Gallery i London.

Självporträtt, runt 1650−55, av Bartolomé Esteban Murillo. Olja på duk, Ca 107x77 cm. Gåva från Dr. och Mrs. Henry Clay Frick II, 2014. Foto: The Frick Collection

Om man frågar hur Murillo såg ut skulle de flesta hänvisa till det senare självporträttet, som har visats på National Gallery i mer eller mindre hundra år, säger Salomon. Men fram till tidiga 1900-talet, när det förvärvades av Frick, var det första självporträttet standard.

En fantastisk man

Manuel Alegre (1790) kopierade den yngre bilden av Murillo i teckningar och gravyrer. De användes som referens när man skulle avbilda Murillo i en stuckatur i Hermitage Museum i St Petersburg (efter 1770); kopierades delvis i muralmålningen ”Hemicycle” (1837-41) av Paul Delaroche vid École des Beaux-Arts i Paris; användes som referens till Henry Hugh Armsteads podiumrelief med målerikonstnärer och som del av ”Frieze of Parnassus” vid Albert Memorial (1872) i Kensington Gardens, London.

På 1800-talet kom porträttet till Frankrike och visades i Louvren i tio år, i kung Ludvig Filips Galleria Español.

Salomon berättar att den var så känd att den fick den 25-åriga konsthistorikern Jacob Burckhardt, som såg den i Louvren 1843, att skriva:

”Murillo är fortfarande en av de största som någonsin levt. Här hänger has porträtt (av hans egen hand). Det är nyckeln till alla hans verk. Jämför det med de vackra kavalleristerna från Don Filip IV:s hov, som inte på något vis är dåligt målade av Velazquez, lysa från väggen här, och du kommer att förstå vad som höjde Murillo över alla hans samtida. Det är den fysiska och intellektuella makt som hans naturkraft fortfarande utövar. …Se på dessa fantastiska, aningen putande läppar! Uppenbarar de inte en handlingens man? Dessa något indragna näsborrar, dessa blixtrande ögon, under de fantastiska, ödmjukt välvda ögonbrynen, hela detta ansikte, är det inte en arsenal av passion? Men över det härskar enfaldigt en högdragen panna, som förstärker, kontrollerar, spiritualiserar allting, och vid dess sida strömmar de vackraste, kolsvarta lockar ned. Lycklig den kvinna som har älskats av denna man!”

Dessa överdrivna komplimanger till Murillo visar på att han fram till 1900-talet var mer känd än Velazquez, enligt Salomon.

– Folk älskade de religiösa bilderna, [och även] de vi nu ser som sentimentala [gatupojkarna]. Det är bara en fråga om tidens känslighet. Och även ämne. I vår tid har helt klart svårare att ta till oss religiösa ämnen, säger Salomon.

En märklig idé

Salomon har ”vänt ut och in på hjärnan”, säger han, för att försöka förstå Murillos stenram á la trompe l’oeil. Antagligen inspirerades han delvis av norra Europas trycksaker. Som exempel inkluderar utställningen Paulua Pontius (runt 1626) allegoriska porträttgravyr av den mäktiga greven och hertigen Gaspar de Guzmán av Olivares, kung Filip IV:s favorit, efter ett av Velazquez porträtt och Peter Paul Rubens allegoriska ramdesign.

“Gaspar de Guzmán, Count-Duke of Olivares,” runt 1626, av Paulus Pontius, efter Diego Velázquez och Peter Paul Rubens. Gravyr på papper, ca 60x43 cm. National Gallery of Art, Washington, gåva från Leo Steinberg, 2011. Foto: National Gallery of Art, Washington

Sevilla, där Murillo levde i hela sitt liv, kan också ha inspirerat honom till att rama in sig själv i ett urgröpt stenblock som ser ut att ha blivit kantstött av tiden, och som står ovanpå ett annat stenblock.

Han målade sitt äldre självporträtt på 50-talet, några år efter att hans hustru hade gått bort. Återigen tittar han rakt på betraktaren, men han ser sliten ut. Hans hand vilar på den ovala stenramen som för att få kontakt med betraktaren. Strax utanför den har han målat konstnärens signaturobjekt: en linjal, ett pappersark med modellteckning i rödkrita, en kompass, en krithållare, penslarna och paletten med samma färger han använde i alla sina målningar.

Självporträtt, runt 1670, av Bartolomé Esteban Murillo. olja på duk, ca 122x107 cm. The National Gallery, London, bought, 1953. Foto: The National Gallery, London

Att så mystiskt sätta sig själv i sten kan ha varit hans sätt att triumfera över tragedierna i hans liv: båda hans föräldrar dog när han var tio år; han blev änkling när hans fru dog i barnsäng; bara fyra av hans nio barn till vuxen ålder.

När han målade sitt sista uppdrag, en serie dukar för Capuchin-kyrkan i Cadiz, snubblande han när han skulle klättra upp i en av ställningarna och föll. Han fick krosskador i magen och dog några dagar senare, den 3 april 1682. Strax efter Murillos död gjorde Richard Collin en gravyr av hans självporträtt för att högtidlighålla konstnären.

“Bartolomé Esteban Murillo,” efter Bartolomé Esteban Murillo, 1682, av Richard Collin. Gravyr på papper, ca 35,5x23 cm. Privat samling, New York. Foto: Michael Bodycomb