Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

Till sist, när jag gick i andra klass, fick min mor flytta och kunde bo hos min far och mig. Vid den tiden hade jag redan fått en till lillasyster. De fem medlemmarna av vår familj kunde äntligen bo tillsammans, i ett litet och primitivt enplanshus där på flodslätten.

Det var en tid då folk led stor nöd, både andligt och materiellt. Min far var den enda på sin fabrik som hade universitetsexamen, och min mor undervisade på traktens grundskola. Vi var därmed en intellektuell familj, och hörde till de ”fem svarta klasserna”.

Under en tid då ”arbetarklassen” styrde allting var vår familj utstött, oavsett vilken vinkel man såg oss ur.

I ett försök att undvika problem uppmuntrade min mor mig inte ens att leka med andra barn. Om jag hamnade i bråk med något barn kunde det tolkas som ”klasskamp” och mina föräldrar kunde bli indragna. Då skulle hela familjen få det ännu värre.

Under många heta sommarkvällar, när andra barn lekte och njöt av den svala luften utomhus, stängde jag in mig ensam hemma. Flodslätten var fortfarande rena vildmarken och full av myggor, så jag var tvungen att sitta innanför myggnätet och läsa i den kvävande hettan. Jag såg min svett droppa ner och bilda våta cirklar på sidorna.

Att läsa var mitt enda nöje när jag var liten, men det fanns just inte många böcker att läsa. Många litterära klassiker hade bränts för att de sågs som ”giftigt ogräs”, både innan och under kulturrevolutionen.

För att stilla min läshunger började min far skriva historier för barn åt mig, och med tiden utökade han sitt skrivande till andra litterära genrer, som romaner. Han var en stor litteraturälskare.

Min far skrev alla sina historier och romaner på linjerat manuspapper och band dem vackert med bomullstråd. Det blev alltså riktiga ”trådbundna böcker”, men som det bara fanns ett enda exemplar av.

I de flesta fall var jag den första och enda läsaren av min fars litterära verk. När min mor hittade mina fars skrifter kastade hon dem i elden, till och med när historierna var prorevolutionära och i tidens anda, såsom ”De små rödgardisterna fångar en spion”.

Min far sade aldrig ett ord när min mor brände hans skrifter, men han bet sig alltid i underläppen på ett särskilt sätt, och hans ansikte var tomt och uttryckslöst. Det fick mig alltid att känna mig väldigt orolig och rädd.

Den enda lyckliga tiden var det kinesiska nyåret. Min fars kalligrafi var väldigt vacker, och alla de stora banderollerna i fabriken hade han skrivit för hand. Många människor bad honom att skriva verser som de skulle hänga upp på sina dörrar. Varje år inför nyår skrev han också en vers till vårt hus.

Han var en väldigt duktig hantverkare. Förutom att sy kläder kunde han också snickra och tillverka möbler. Många av småmöblerna i vårt hem hade han byggt och målat, som bord och pallar.

Vid kinesiska nyåret byggde han vackra saker som röda lyktor eller en kaninformad lykta med fyra små hjul. Mina systrar och jag drog stolt omkring med kaninlyktan på gatorna för att visa vilket vackert konstverk den var. Alla barnen såg på den med beundrad och förundran; de hade aldrig sett en så vacker kaninlykta och hade aldrig drömt om att kunna köpa den någonstans. De där avundsjuka blickarna gjorde oss så stolta och glada!

***

En dag när jag gick i fjärde klass viskade en klasskamrat plötsligt till mig: ”Jiang Qing är en riktig skurk!”

Jag blev riktigt rädd för det här chockerande påståendet. Var inte Jiang Qing ”närmsta stridskamrat” och hustru till ”vår store ledare, Ordförande Mao”? Hur kan hon vara en ”riktig skurk”? Hur vågade min klasskamrat fälla en så skrämmande kommentar? Skulle hon inte omedelbart betraktas som en ”aktiv kontrarevolutionär”?

Men det här skrämmande ryktet visade sig snart vara sant. ”De fyras gäng”, som leddes av Jiang Qing, störtades verkligen. Jag visste inte att det också innebar att den ”stora proletära kulturrevolutionen” som hade lett till ändlösa katastrofer för miljontals familjer och mer än sju miljoner kinesers död, äntligen var slut.

Jag minns bara att vi som var med i skolans scenkonstgrupp var tvungna att stå i den stekande solen och vänta på att volym fem av ”Mao Zedongs samlade verk” skulle komma från häradets huvudstad under pompa och ståt, i stora lastbilar dekorerade med många röda flaggor.

Det var en extremt het dag. Solen var så stark att till och med tjäran på vägen smälte. När den långa konvojen med Ordförande Maos senaste verk äntligen kom fram skulle vi sjunga och dansa och visa vår glädje. Men mina skor fastnade i den smälta tjäran, och jag kunde inte dansa, inte ens gå. Jag ville bara gråta.

Nästa del i följetongen hittar du här

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions.