Små detaljer kan verkligen göra skillnad, som en positiv kommentar. I det här fallet var det sonen som avslöjade sig när han fick smaka min ”soppa på en spik”.
– Jag förstår att du gillade soppan du fick på restaurangen, säger 9-åringen skrattandes när han tagit första skeden av middagssoppan.
Jag blev förvånad. Det är verkligen inte givet att soppan går hem hos pojkarna. Morotssoppa är en favorit som faktiskt kan efterfrågas av någon av dem, men jag minns inte vem, och det gör detsamma eftersom det kanske inte är en favorit just den dagen jag lagar soppan. Det kan hjälpa att lyfta verket om jag pratar om det, kanske ber dem gissa vilka kryddor jag haft i, eller berättar att det är något speciellt med soppan.
Helst skulle jag vilja att de bara åt, var nöjda, blev mätta och att soppan liksom bara kunde uppfylla sitt syfte: att ge dem ny energi så att de orkar fortsätta dagen. Men så fungerar det ju sällan, det ska smaka på ett visst sätt också.
Därav min förvåning när jag förstod att 9-åringen inte bara gillade mitt verk, soppan alltså, utan även hade en hög tro på min kokkonst. Visserligen har jag sagt till dem att jag lagar bra mat, i syfte att de ska kunna äta maten utan att det alltid ska uppfylla vissa smakkriterier (som ändå förändras). Eftersom jag inte brukar översalta, bränna vid eller på annat sätt förstöra maten så tycker jag att det är fullt rimligt.
Försök till sopp-kopia
Jag hade varit bortrest en långhelg och i smakminnet fanns en mycket god, vietnamesisk soppa. Vi hade hittat en liten oansenlig, undangömd restaurang mitt i turistkvarteren. Priserna var bra och maten jättegod. När jag berättade att vi hade ätit den godaste rätten på det billigaste stället skrattade barnen.
Jag fick för mig att försöka laga något liknande. Soppan var enkel: en varm, god buljong med lite grönsaker i, biffbitar och nudlar. Buljongen var välbalanserad och smakade lite syrligt. Den var kryddad med koriander som jag tycker är så gott. Vi fick också lime som vi pressade över. Det var hela receptet.
Eftersom jag vet att barnen i alla fall gillar nudlar så vågade jag satsa. En kruka koriander införskaffades och jag tittade i kylen för att hitta något användbart. Blast från ett blomkålshuvud fick utgöra grönsaksbasen. Jag strimlade och stekte den tillsammans med morotsbitar. Något kött hade vi inte, så det fick bli biffsoppa utan biff. För att få lite karaktär på smaken klippte jag i några soltorkade tomater. Det hör förstås mer till medelhavsköket, men jag tyckte att det skulle passa. Jag hittade en bunt haricots verts och lade i dem eftersom jag tyckte att formen passade i en nudelsoppa. Lite äppelcidervinäger för syran och så lite koriander på toppen.
Det blev en godkänd soppa, inte alls som den jag fick på resan, men god.
Oväntat förtroende
Tänk att vår 9-åring har sådant förtroende för min kokkonst att han tror att jag enkelt kan svänga ihop en precis likadan soppa som den vietnamesiske kocken gjorde på restaurangen. Han har alltså förstått att han får bra mat hemma. Kanske hade han också haft en bra dag i skolan, en dag där det fanns ork kvar när han kom hem. Han kanske kände sig uppåt och förväntansfull inför kvällens scoutträff. I alla fall orkade han vara närvarande, känna smaken på soppan och fånga upp vad jag hade berättat i min sopphistoria.
Min goda soppa "på en spik" var god och värmande, och värmde gjorde också den nya vetskapen att 9-åringen egentligen har förtroende för min kokkonst.
