Visst kunde jag hänga tvätten själv, men barnen ska ju kunna hjälpa till med enkla saker i hushållet. För att få till det krävs det personkännedom, tålamod och mer därtill.
Häromdagen bad jag 7-åringen om hjälp med att hänga upp tvätten. Efter att ha påmint ett par gånger kom några plagg upp, sedan blev det paus.
Lite musik?
Jag hade fått tips av en kompis om fin musik så jag lät datorn stå och spela en av skivorna. När jag mötte 7-åringen påminde jag honom om tvätten och berättade också att jag fått ett bra musiktips, som han gärna fick lyssna på.
Lite senare hittade jag honom i stolen vid datorn. Jo, han gillade musiken. Jag gav upp om att få honom att hänga tvätt. Istället frågade jag 9-åringen.
Våra barn är förstås olika. Alla kan vara riktigt flitiga med en uppgift, som att städa upp, tömma bestickstället eller hänga tvätt, men läget behöver ofta vara rätt. Därför gick jag vidare till 9-åringen som såg ut att vara ledig.
Jag berättade att det skulle hängas lite i badrummet och så resten på den hopfällbara ställningen i vardagsrummet. Han började och jag frågade om han ville höra musik medan han hängde tvätten. Jovisst ville han det.
Jag satte på en skiva i pojkarnas rum och gick sedan för att göra annat. När jag senare kom tillbaka kikade jag in i badrummet; där hade det inte hänt så mycket. Dessutom var det tomt.
Jag hittade sonen på golvet i deras rum. Där satt han och läste en serietidning. Snart fick jag kontakt och frågade om han lyssnade på musiken. Jo, det gjorde han. Han förklarade att det inte gick att lyssna i badrummet eftersom tvättmaskinen var igång och lät så mycket. Det var ju fullt förståeligt, men tvätten skulle ju hängas och jag hade utan att tänka på det lett honom bort från tvätten. Alltså bar jag in tvättkorgen och riggade torksnurror på sängen så att han kunde hänga tvätten på rummet. Bra idé tyckte han och jag gick därifrån.
När man gett upp...
Det var kväll och började dra ihop sig till fredagsfilm. På pojkarnas rum var tvätten fortfarande ohängd, så jag bar in den till vardagsrummet.
När det är dags för fredagsmys brukar vi passa på att få barnen att göra något innan. Det blir liksom mer effektivt när de har en morot. Någon får ställa i ordning i hallen, medan en annan ställer undan i köket. Jag ville fortfarande ha hjälp med tvätten, men efter att ha tjatat om tvätten ganska länge, samtidigt som jag gjorde ”allt annat” hade jag så gott som gett upp. Det kändes som att det alltid var något annat som lockade dem eller att det inte gick eftersom det var tråkigt.
Barnen hade bytt om till nattkläder och var redo för film. Jag stod vid torkstället, började hänga kläder och muttrade om att de borde hjälpt till. Två händer sträcktes fram bredvid mig och lade dit ett knöligt plagg. Jag muttrade att 7-åringen minsann fick lov att skaka ut det först, annars var det ingen idé om jag ändå behövde göra om det. Jag förklarade (fast jag sagt det förut) att det måste vara slätt om det ska torka bra. Uppgiven efter att inte ha nått något resultat tidigare blev jag förvånad när han hjälpvilligt rätade ut plagget och sade att han gjorde som han såg att jag gjorde.
Även 9-åringen kom och skulle hänga kläder. Det blev trångt med oss alla tre där och jag såg risken för bråk så jag bestämde mig för att slinka iväg och låta dem slutföra uppgiften tillsammans, nu när läget plötsligt var rätt för dem båda.
Rätt läge och lek
Ja, plötsligt händer det. Visst ska man respektera att barnen kan behöva koppla av en stund när de kommer hem från skolan, eller om de är mitt i något annat så kan de slutföra det de gör innan jag vill att de är delaktiga i hushållet, men ibland känns det som att det blir lite väl mycket krångel innan de gör det jag tycker är naturligt: att hjälpa till i hemmet.
Jag förstår att det kommer att bli annorlunda med tiden, så till dess får vi väl använda oss av de sätt som fungerar. Ett sätt att lösa golvröjningen på pojkarnas rum visade sig vara att först stoppa ner allt på golvet i en stor kasse. Sedan får 7-åringen, som det är mest fart i, vara betjänt. Vid kassen sitter då 9-åringen och räcker honom en sak i taget från kassen.
– Den här ska med expressbud till den översta lådan, kan han säga glatt.
Ibland blir det en Sherlock Holmes-lek för att få igång 7-åringen, eller en räknelek. Jag brukar säga till dem att det är bra att de kan göra saker fast det är tråkigt, men det går sällan hem. Ja, det känns verkligen som en konst att få barnen att hjälpa till; en konst i tålamod, viss respekt och uppfinningsrikedom.
