Vi har olika behov av att få vara i lugn och ro. Fast jag tycker att det är tyst där vi bor tycker 8-åringen att det är mycket som låter. Ibland längtar han efter lugn och ro och nyligen visade han hur han har löst det på skolan.

Vår 8-åring är en person som gillar att vara för sig själv. Han tycker om att vara ute och vandra runt. Han ser fåglar i träden och detaljer omkring sig, som han också kan undersöka närmare. Han har kompisar i skolan, men ofta vill han vara själv.

Hemma sitter han gärna själv och läser eller kanske sitter han ute på bron och täljer. Han kan sitta där och tälja själv fast det är mörkt ute. Ibland är det förstås roligt att leka med andra eller att vara med mamma eller pappa.

Nytt boende – nya ljud

För ett par år sedan flyttade vi till ett radhus med skog bakom. Vi bor jättebra, men ibland längtar 8-åringen till det förra huset. Det var ett fristående hus som låg bland åkrar och hade en stor trädgård. Det fina med trädgården var att det fanns många ställen att gå och vara i fred på. Där vi bor nu är det inte så lätt att få vara ifred, och ibland känns det nog som att lillebror kommer och stör hela tiden.

Det var också tystare där. Vi andra tänker nog inte på att det skulle låta så mycket här, men 8-åringen tycker att det är mycket ljud när han ska somna. Bilar hörs, och någon motorcykel.

Äntligen lugn och ro

Härom veckan visade det sig att han hittat sig en egen lösning. I alla fall för skoltiden. Jag skulle hämta honom på fritids en dag, men han var svår att hitta. Barnen är utomhus länge på fritids och har en skog som de är mycket i. Där finns bland annat en stuga där de eldar och får sitta på renfällar. Men där var han inte. Jag letade här och där, men det verkade som att det var tomt i skogen. Då mindes jag att han pratat om någon koja. Det hade nästan blivit mörkt, men jag gissade var den var och där hittade jag honom.

Han var mycket glad över kojleken som han hade med en kompis i klassen. Jag har inte hört att de har lekt med varandra förut så jag frågade lite om kompisen. Jo, han är ju också en sådan person som tycker om att gå för sig själv och vandra omkring, berättade han.

– Vad pratar ni om när ni leker? frågade jag.

– Nej, vi pratar inte, vi bygger bara, svarade han glatt.

Någon dag senare fick jag höra att de hade en ny plats för kojbygget, så de hade börjat om från början. Men i hans koja rymdes bara en person. Kompisen fick bygga en egen, men på andra sidan trädet så det inte skulle bli ensamt. Han berättade entusiastiskt om bygget, hur han gjorde och hur kompisen gjorde.

Jag tyckte det var rart att höra om deras flitiga kojbygge tillsammans, i tyst samarbete och gemenskap. Han beskrev så noga hur de hade gjort och sa stolt:

– Där ska jag få lugn och ro.

Kompisar i tyst samförstånd

En dag visade han kojan för mig. Med glada steg plumsade han före mig i snön till en tall där de har tvårummaren. Han hade ställt två slanor mot trädstammen och fyllt upp med pinnar för att skapa en hel vägg. En fin konstruktion. Pinnarna hade han surrat fast med snöre.

– Titta, det är naturmaterial, säger han stolt och pekar på snöret. Allt kommer från naturen.

Han har petat in granris för att täta med och så visar han hur han kan mysa i kojan. Det ryms verkligen inget mer än den lille pojken i kojan. Jag oroar mig lite för att det ska bli kallt om rumpan när han sitter där och lutar sig mot trädet. Han visar att han har gjort en bädd av granris som värmer där han sitter.

Hemtrevligt

Det är en fin plats att gå till. Någon dag senare kommer jag tillbaka till kojan för att leta efter honom, men han är inte där. Jag ser att det har tillkommit en stencirkel mittemellan de båda rummen.

Jag hittar de två kompisarna på skolgården. De har en fäktningslek med pinnar. De ser ut att trivas ihop och jag är glad att de har hittat varandra. Jag tycker det är fint att ha en kompis som man kan vara tyst med och känna att man förstår varandra.

Jag berättar att jag har tittat på deras nya eldstad. Kompisen säger ingenting men sonen berättar att den ska göra att det ska se mysigt och hemtrevligt ut för dem.