Tidöavtalet, som den nya regeringskoalitionen vill kalla det, har alltså presenterats. Tyckare och experter kommer att debattera huruvida det utgör något helt nytt i svensk politik, men om den debatten får någon längre relevans lär avgöras av hur det går för denna modell.
Under presskonferensen var Ulf Kristersson noga med att framhålla skillnaden mellan Tidöavtalet och Januariavtalet, som han kallade för ”ett slags utpressningsavtal”. Kristersson menar att Januariavtalet var något som skedde helt under galgen, mellan partier som bara såg till sina egna intressen – Socialdemokraterna av att regera och de liberala småpartierna av att få igenom viss efterlängtad politik. Mot detta ställde han den gemensamma ”färdplan” och ”insikt” som han menar att Tidöpartierna delar.
Självklart har oppositionen motsatt sig denna beskrivning, men vilken bildsättning som i slutänden vinner lär bero på hur utfallet faktiskt blir. På papperet är framför allt L och SD väldigt långt ifrån varandra ideologiskt, i vissa avseenden närmast motpoler. Å andra sidan, ifall de kan komma överens sakpolitiskt och pragmatiskt så skulle detta kunna betraktas som en fortsättning på en klassisk svensk samförståndsanda.