Lärdomar av kroppsvård på mormors tid


Schampo, duschtvål och deodorant tar vi för givet. Men hur gjorde man när sådana produkter inte fanns? Hur höll man sig ren utan en daglig dusch? Ruth Ny, 90 år, berättar om när hon var barn och vad vi kan lära oss av hårvård och hygien från den tiden.

Ruth Ny, som är före detta sjuksköterska, växte upp på 1930-talet i ett samhälle på landet i Närke. Hennes pappa byggde själv huset, de odlade grönsaker och hade fruktträd.

Det fanns inga schampoflaskor. Vi använde tvålen, arbetade upp lödder från tvålen och använde det i håret.

Ruth Ny, 90 år, tidigare sjuksköterska

Förhållandena var förstås olika mellan stad och landsbygd, berättar hon. Där Ruth växte upp fanns det inga produkter för kroppen på den tiden. Duschar och hårsalonger fanns inte heller.

– Det fanns inga schampoflaskor. Vi använde tvålen, arbetade upp lödder från tvålen och använde det i håret. Men det var obehagligt att få löddret i ögonen, det sved.

Det fanns ett par tvålmärken att välja på i handelsboden, det fanns knappast någon uppsjö att välja bland, berättar Ruth.

De värmde vatten på spisen för att få varmvatten till disk och tvätt. Men de hade det rätt så modernt i huset. Från brunnen i källaren pumpade de upp vatten till köket, och det var ovanligt. I källaren fanns också tvättstugan och en torrtoalett. Det vanliga på den tiden var annars att man hade en uthuslänga på tomten.

Emaljkärlet med såpa hängdes upp på väggen vid tvättstället eller diskbänken. Man var noga med handhygienen. Bild från Hagalunds Tvätterimuseum, Huddinge. Foto: Holger Ellgaard

Baddag i baljan

En gång i veckan var det baddag. Då tvättade de sig i en plåtbalja på köksgolvet. Det var likadant för barn som för vuxna. De hade tvättlappar och nagelborste att göra sig rena med och i badvattnet hade de såpa.

Såpa var användbart till mycket, både till bad och städning. Det fanns tall- och björksåpa och den köpte de i paket. Ruth minns att det var inslaget i ett smörpapper och låg i en låda. Man tog lite av såpan och vispade ut det i badvattnet.

När det var dags att tvätta håret stod de i köket.

– Där fanns en diskbänk i marmor med en urholkning. Där stod vi med lödder i håret och en stor skopa varmvatten.

Tvättfatet förvarades normalt under diskbänken. Men det vanliga annars var att man hade en kommod, en tvättmöbel, i köket. Där brukade tvättfatet finnas och en hink för tvättvattnet stod undertill.

Öron och fötter viktigast

Emellan baden använde man tvättfatet och en tvättlapp och tvättade sig ren under armarna, i underlivet, runt halsen och bakom öronen.

– Bakom öronen fick man inte vara smutsig. Det var mor noga med.

Fötterna fick också sitt.

– Vi tog fotbad och det var vi också noga med. Det blir svettigt mellan tårna. Tvätta fötterna gjorde vi oftare än vad vi tvättade kroppen.

Vi vet inte hur framtiden ser ut, man måste ha en beredskap och ha kunskaper om alternativ.

Ruth Ny, 90 år, tidigare sjuksköterska

Så nog höll de sig rena med hjälp av tvål och såpa, mer behövdes inte.

– Det var ingen som påpekade att man var smutsig eller att det luktade instängt någonstans. Den rengöringen räckte. Vi satt ju bredvid varandra i skolbänkarna och då skulle man ha känt om det doftat.

Tvättställ i en sängkammare i Hallwylska muséet, Stockholm. Man kunde köpa en hel tvättservis, inklusive två koppar för tvål och nagelborste. Allmänheten hade förstås enklare porslin än detta eller kärl i emalj eller plåt. Foto: Hallwylska muséet

Hårvård

Ruths mamma hade långt hår som räckte långt ner på ryggen. Det var så det skulle vara på den tiden, berättar Ruth. Håret hade hon i en liten knut som hon rullade ihop som en valk bak i nacken och fäste med hårnålar.

Det var jobbigt att kamma det långa håret varje dag. Ruth och hennes syster hade kortare hår, som var rakt. Hon minns inte att de brukade borsta håret.

– Det var mest far som borstade håret. Han hade mörkt, lockigt hår. Vi var så avundsjuka på hans lockar.

För flickorna var det kammen som gällde.

– Vi kammade igenom det ordentligt på kväll och morgon. Man fick inte gå till skolan med okammat hår.

När Ruth var barn fanns det ingen frisersalong där hon bodde. Det var hennes pappa som klippte henne och systern. Hon fick sitta på en stol i köket och pappan klippte håret rakt av. Sedan använde han en klippmaskin, en trimmer för att klippa upp håret i nacken. Den var lite gammal och Ruth minns hur den luvades. Det var inte kul.

Männen hjälptes åt att klippa varandra och förmodligen klippte kvinnorna sig själva, tror hon.

Visst fanns det de som färgade håret på den tiden. Men det var bara stadsfolk som gjorde det; de som kanske hade ett jobb där de behövde vara särskilt prydliga.

Ruth har barnasinnet kvar. Foto: Eva Sagerfors

Lärdomar från förr

Så vad kan vi lära oss av hur man tog hand om håret och hygienen i början av förra seklet?

Ruth tycker att det är viktigt att vi ser tillbaka på äldre tider och ser vad vi kan lära oss.

– Vi vet inte hur framtiden ser ut, man måste ha en beredskap och ha kunskaper om alternativ, säger hon.

Hon tänker både på miljön och på vår hälsa. Duschar man varje morgon så tär man på resurserna, eftersom det går åt mycket vatten. Ruth menar att vi behöver sätta större värde på rent vatten.

– Det är för mycket slöseri med våra resurser. Det räcker åt oss och kanske våra barn, men de som kommer längre fram, de ska ju också ha möjlighet att använda vatten och sånt.

Hon tror inte att det är bra för kroppen heller att överdriva duschandet och skrubbandet. Det räcker gott att tvätta sig med en tvättlapp över handfatet.

Vi kan också minska på hygienprodukterna, tycker hon.

– Huden mår inte bra av att torkas ut av alla dessa produkter.

Över huvud taget tycker hon att vi använder för mycket kemikalier. Det påverkar både oss och miljön. När det gäller rengöring av hemmet använder hon såpa till mycket. Utöver det kan hon ta till bikarbonat och ättika när det behövs.

– Krångligare behöver det inte vara. Det är inte skadligt för naturen heller.