När den sista applåden tonades bort under premiärkvällens föreställning av La Traviata på Malmö Opera var den musikaliska succén ett faktum. Koloratursopranen Patricia Petibon gjorde en storslagen debut i rollen som Violetta Valéry, och glänste och berörde med sin fina rollgestaltning. Hon matchades på ett bra sätt av Bülent Bezdüz som Alfredo Germont och övriga ensemblen.

Operan La Traviata ("Den vilseförda") skapades av den italienska tonsättaren Giuseppe Verdi och uruppfördes 1853. Librettot skrevs av Francesco Maria Piave baserat på dramat Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y. I verket går det att finna paralleller till Verdis liv där han som ung förlorade både fru och barn, och senare konfronterade dåtidens konventioner genom att som ogift ha en relation med Giuseppina Strepponi. 

Operan utspelar sig i Paris och på fransk landsbygd, där kurtisanen Violettas liv är i centrum. Medveten om att hon bara har en kort tid kvar att leva på grund av tuberkulos deltar hon i ett frenetiskt nöjesliv. Men hennes liv förändras av Alfredos hängiva kärlek, som väcker en önskan om ett annat och mer genuint liv. Men konventioner och familjeband gör deras kärlek omöjlig, och beslut som fattas får ödesdigra konsekvenser. Det är en gripande och tidlös klassiker om kärlek, makt, vanmakt, skuld och rädsla, som transcenderar tid och rum och är allmänmänsklig i sin karaktär. Döden är ständigt närvarande liksom längtan efter livet och kärleken.

Verdis musik är oerhört vacker och speglar operans skeenden med en musikalisk rikedom och mänsklig mognad som gör den till ett mästerverk. Att ta sig an ett av operavärldens juvelsmycke kräver både konstnärlig förfining och ödmjukhet. Dirigent Rafael Payare har båda när han under premiären för Malmö Operans orkester och handlingen framåt. Med stor lyhördhet följer han skeendet på scen, och i dialog med sångarna skapar han en samspelt helhet. Han har förmåga att skapa de nyanser av dramatisk storslagenhet och lyrisk finstämdhet som operan kräver. Det var en mäktig upplevelse som han skapade tillsammans med musiker, operakör och solister.

Huvudrollsinnehaverskan Patricia Petibon har alla de kvaliteter man kan önska av en koloratursopran i världsklass med en fyllig klangfärg i de lägre registerna och en stark och full röst i de högre partierna. Förutom en röst som kan skapa skiftningar i intensitet och känslouttryck besitter hon närvaro och gestaltningsförmåga som gör hennes karaktär trovärdig och levande. Med samma närvaro gestaltade tenoren Bülent Bezdüz sin rollkaraktär Alfredo gripande med en uttrycksfull stämma. Tillsammans framförde de flera duetter som skapade ett autentiskt skimmer över föreställningen och laddade luften med underbara toner.

Barytonsångaren Davide Damiani skapade ytterligare en botten i föreställningen genom sin roll som Alfredos far. Hans fylliga och nyansrika röst gestaltade faderns motstridiga känslor med uttrycksfullhet och skärpa.

En eloge till scenarbetare och sminkörer som under föreställningen transformerade såväl scenrum som artister med finess och precision.

Det som lade sordin på den annars lysande uppsättningen var den svarta, fyrkantiga och omfångsrika scenografin. Den var distraherande och inskränkte på scenartisternas utrymme och framförande. Tillsammans med ljussättning och kostymer skapades ett kallt och dystert scenrum som inte gav rättvisa åt de dynamiska skiftningar som finns i operan. Det är inte längre innovativt med en dystopisk scenografi och surrealistiska kostymer, vilket varit en trend under en längre tidsperiod vid många europeiska scener.

På scen fanns också under hela föreställningen stora hjul med associationer till nöjesfält, pariserhjul och maskiner. Det var lätt att dra paralleller till människans instängdhet i ett snurrande maskineri, som på ytan verkar glittrigt och fascinerande, men som döljer tomhet och dekadens. Tyvärr tillförde det inte operan något av vikt, utan skapade istället en teknokratisk ytlighet som distanserade åskådaren från det som hände på scen. Det var speciellt tydligt i första akten där det inledande mötet mellan Violetta och Alfredo försvinner i en eruption av rörelse, artister och scenteknik. Det blev snarare en show med häftiga effekter, en stunds ytlig konsumtion av underhållning på hög nivå. Framställningen av människans ytlighet blev ytlig i sig själv.

Vi står inför ett nytt steg i den aldrig sinnande utvecklingen av scenkonsten. Kanske är det tid att lämna fixeringen vid ytan, trender och effektsökeri, för att verkligen utforska den klassiska scenkonstens tidlösa skönhet och djup.