Livet kändes så ondskefullt och meningslöst att jag ville dö. Det var för mycket för mig med sjukdomar, fattigdom och svält. Efter två misslyckade självmordsförsök förstår jag nu varför döden inte tog emot mig, och jag har förstått livets värde.
Det skulle bli mitt andra och sista försök att ta livet av mig. Jag stod på en bro en kall vintermorgon och stirrade på vattnet. Planen var att knyta fast stenar på min sjuka och utmärglade kropp, hoppa ner och undslippa mitt tragiska liv.
Då hörde jag en kvinna som grät.
– Det här livet betyder ingenting för mig nu när du är borta. Vi kommer att ses på andra sidan, sade hon gråtandes.
Jag insåg att hon var på väg att göra samma sak som jag. Sedan gick det upp för mig att det var min granne, som hade förlorat sin son bara några dagar tidigare.
Jag rusade instinktivt bort till henne.
Det var den ultimata ironin; en person som just är på väg att ta sitt liv springer för att hindra någon annan som just är på väg att ta sitt liv.
Jag stod på en bro och stirrade på vattnet. Planen var att hoppa ner och undslippa mitt tragiska liv.
Det minsta jag kunde göra
Medan jag kramade och tröstade min granne förstod jag att när någon dör så är det människorna som blir kvar som sörjer och lider i hjärtat. Sådana ärr kan aldrig suddas ut.
Vem kunde ha anat att jag senare skulle hitta en lösning som skulle göra mig frisk, välmående och få en mening i livet?
Jag tänkte på mina barn som båda gick på universitetet i en annan stad, och som hade växt upp utan pappa. Hur skulle de klara av att förlora sin mamma? Trots att jag kände mig värdelös så förstod jag att det minsta jag kunde göra var att vara kvar i den här världen för deras skull, fast det innebar ett lidande med kronisk sjukdom och smärta som kändes övermäktig.
Vem kunde ha anat att jag senare skulle hitta en lösning som skulle göra mig frisk, välmående och få en mening i livet?
Jag delar med mig av min berättelse här i hopp om att andra i liknande situationer kan hitta hopp och välja livet, som är så värdefullt.
Ett rent helvete
Jag växte upp i fattigdom men lyckades ändå bli en kvinna som andra i samhället såg upp till. Efter att jag hade gift mig 1982 väntade snart mitt första stora trauma i livet.
Sex månader efter att vår son hade fötts gick min man hastigt bort. Det drabbade mig hårt, och jag hamnade i en desperat situation. Jag hade dåligt med pengar och kämpade för att försörja oss samtidigt som jag sörjde min man. Det var svårt att klara av det, och ibland fick min son inte nog med mat.
Jag sökte medicinsk hjälp, men fick avbryta behandlingarna eftersom min hälsa försämrades i stället för att förbättras.
Fler svårigheter väntade: Jag hade ischias, och symptomen började med att benen domnade och fick stickningar. Sedan blev det värre, en konstant smärta, eftersom jag inte gjorde något åt det. Någon behandling hade jag inte råd med. Smärtan kändes olidlig.
Jag bad om hjälp på ett sjukhus, men fick avbryta behandlingarna eftersom min hälsa försämrades i stället för att förbättras. Jag kom hem i ett hopplöst tillstånd och förblev sedan sängliggande.
Min enda lycka i smärtan
Vintertid slog den isande vinden mot de tunna väggarna och kylan gick rätt in i märgen där jag låg i sängen. Smärtan växte när jag såg min 7-årige son som var tvungen att ta hand om hushållet.
Min son fick ingen bra barndom; han hade ingen pappa, han var ständigt rädd att förlora sin mamma, och vi var fattiga utan något hopp om förändring.
Så småningom tog det slut på saker vi kunde sälja och det blev sämre med mat hemma. Det var då jag upptäckte att min son i hemlighet jobbade som bärare och bar tunga lass med kol för att tjäna pengar.
Min sons hjärta var lika stort som himlen.
– Snälla, bli inte arg, du är sängliggande, och jag vet att vi har problem med pengar. Jag bär kol med mina vänner för att tjäna extra pengar. Jag måste se till att du får bättre vård, annars blir du aldrig bra, sade han.
Hans hjärta var lika stort som himlen, och hans ord gjorde mig stum. Jag kände en stor skuld för att jag var fattig.
Första självmordsförsöket
Mitt lidande fick mig att ifrågasätta Gud. På min långa lista på sjukdomar och tillstånd fanns artrit, artros, magsår och en balanssjukdom. Inga botemedel fanns, och läkarna kunde bara ge mig mediciner för att kunna stå ut.
Jag kände mig redo att släppa livet. Jag skrev ett meddelande till min syster: ”Snälla, se efter min son. När jag är borta kan du sälja huset och använda pengarna för att ta hand om honom”.
Jag grät över att min son skulle få växa upp utan sin mamma, men jag trodde att jag var en börda, och jag ville att han skulle ha ett anständigt liv.
Jag tog tag i en trasig sladd så att jag fick strömmen igenom kroppen. Mitt hjärtslag var det sista jag kände.
Jag tog tag i en trasig sladd så att jag fick strömmen igenom kroppen.
Andra barnet
Jag vaknade på intensiven och fick veta att min syster hade hittat mig. Det verkade som om det inte var dags för mig att dö än.
Efter den händelsen var jag fast besluten att börja om och leva för min sons skull. Men något annat stort skulle hända i mitt liv.
När jag låg på sjukhuset fick jag ofta besök av en kollega som var mitt i en skilsmässa. Han visade känslor för mig, och först försökte jag undvika honom, men sedan öppnade jag mitt hjärta för honom. Jag blev med barn.
Jag fick en liten flicka, men förhållandet med min kollega höll inte, så jag hamnade i en ännu mer desperat situation. Hur skulle jag kunna ta hand om ett barn till? Skuldkänslan växte, men ändå lade min son aldrig någon skuld på mig för vad som hade hänt.
Vi hade varandra, och min son lade aldrig någon skuld på mig för mitt förhållande, som ledde till att jag fick ett andra barn.
Prövningarna var inte slut än
Under de åren blev hälsan sämre, trots alla möjliga medicinska behandlingar. Jag hade ont i bröstet och fick svår huvudvärk på grund av balanssjukdomen. Min ischias gjorde musklerna stela och begränsade min rörlighet.
Ändå lyckades vi på något sätt överleva, och så småningom började mina barn på universitetet i huvudstaden. De fick jobb så att de kunde ta sig igenom studierna, och jag skickade dem det lilla jag kunde avvara. Själv var jag sängbunden och kunde inte arbeta.
Jag prövade olika behandlingar, både västerländska och traditionell kinesisk medicin, men inget hjälpte. Pengarna tog slut och jag åt bara ett paket snabbnudlar per dag. Det var vid den tiden som jag gick till bron den där morgonen för att hoppa i vattnet och få slut på lidandet.
Pengarna tog slut och jag åt bara ett paket snabbnudlar per dag.
Som sänt från Himlen
Jag hade aldrig väntat mig att jag snart efter mitt andra självmordsförsök skulle få verklig återhämtning.
En dag gick jag förbi en vän som bor i närheten. Hon hade berättat för mig om sin son, som var heroinist. Senare berättade hon att han hade förändrats tack vare en bok han hade läst, och den metod som den lärde ut. När jag gick förbi huset vinkade en ung man till mig. Han såg stark och frisk ut och jag såg att det var hennes son.
Han bjöd in mig och gav mig en bok som heter "Zhuan Falun". Det var en bok från himlen, sade han med allvar i rösten, och han berättade att det som hjälpte honom att verkligen förändra sig var att följa läran i den boken.
Genom att läsa boken och följa läran blev jag frisk igen och hittade mening i livet trots mitt lidande.
"Zhuan Falun" är huvudboken i den traditionella kinesiska metoden Falun Dafa, eller Falun Gong, förklarade han. Förutom att lära människor att förbättra sin moraliska karaktär genom att följa principerna sanning, godhet och tålamod, omfattar metoden en uppsättning långsamma qigongövningar och en meditation.
Jag blev berörd av hans öppenhet och tog emot boken. Jag bestämde mig för att jag skulle anstränga mig för att läsa den, fast jag inte var säker på att jag skulle kunna läsa färdigt den på grund av mitt dåliga hälsotillstånd.
Jag låg i sängen och läste boken, och innan jag visste ordet av hade jag läst 30 sidor. Jag höll upp boken med armarna, men de kändes inte alls trötta. Normalt brukade jag knappt orka ens den minsta aktivitet någon längre tid.
Om jag inte personligen hade upplevt de här miraklen så hade jag aldrig kunnat tro att det var möjligt.
Det kändes stort! Jag bestämde mig för att läsa färdigt boken.
Fler positiva förändringar
När jag hade läst halva boken slutade jag vakna av smärta mitt i natten. I många år hade jag inte kunnat sova i mer än två-tre timmar per natt. Nu kunde jag sova fyra timmar eller mer.
Genom att jag började utöva Falun Dafa började kroppen äntligen att läka, och jag hittade tillbaka till glädjen. Varje morgon vaknade jag utvilad. Jag njöt av solskenet och välkomnade den nya dagen. Jag gick upp i vikt, blev starkare och kunde snart börja ta hand om mina blommor och trädgården igen. Om jag inte personligen hade upplevt de här miraklen så hade jag aldrig kunnat tro att det var möjligt.
Jag gick upp i vikt och kände mig positiv varje dag.
Min depression lättade och jag började bygga upp en mer positiv inställning till livet och allt som hände omkring mig. Innan hade jag haft ett häftigt humör och blev lätt uppretad, men jag förändrades genom att följa läran i "Zhuan Falun". Jag började förstå att negativa tankar och känslor fastnar i sinnet och att det är bäst att släppa dem.
Jag började också göra de fem övningarna. Samtidigt släppte jag de dåliga tankarna och det kändes som om hjärtat blev renare.
Varje gång jag läste boken blev min tillit starkare och det berörde mig djupt. Jag fick noggrant förklarat vad jag tidigare hade tänkt på som himlens hemligheter och Guds vilja. Boken visade vägen för hur jag skulle bli en god människa och en bättre person, och jag visste inom mig att det var den rätta vägen, och faktiskt den enda vägen, för att befria mig från lidande.
Gradvis tog jag mig igenom utmaningar som hade plågat mig i årtionden. Falun Dafa blev ljuset i mitt hjärta, som vägledde mig att förstå det lidande jag hade haft i livet och till att hitta en mening med mitt liv.
Falun Dafas meditativa övningar hjälpte mig att bli klar i sinnet och renare i hjärtat.
Livets värde
Nu har det gått två år sedan jag började utöva Falun Dafa. Mitt magsår är helt läkt och mitt balanssinne är så gott som återställt. Min ischias flammar upp då och då, men den kontrollerar inte längre mitt liv. Jag äter och sover bra och har en sund vikt.
Även min ekonomiska situation har förbättrats. Jag har fått ett jobb som ger mig en stabil inkomst och eftersom jag inte längre är beroende av mediciner så kan jag också spara pengar. Mina barn behöver inte oroa sig för mig längre. Jag inser nu att det var meningen att Falun Dafa skulle komma in i mitt liv vid den här tidpunkten.
När jag tänker tillbaka på mina självmordsförsök, när döden inte lyckades ta mig, känner jag en stor tacksamhet. Jag fick chansen att leva så att jag så småningom skulle lära känna Falun Dafa och förstå livets värde.
Jag delar med mig av min berättelse för att fler människor ska få kännedom om Falun Dafas godhet. Jag är bara en av de tiotals miljoner utövare runt om i världen som har fått uppleva de djupgående positiva effekterna av den här gamla metoden. Därför tillägnar jag dig min berättelse i hopp om att den kan lysa upp ditt hjärta och ge dig hopp, var du än befinner dig på ditt livs resa.
Le Thi Lan bor i Vietnam.
