Ingmar Bergman – den sanningsenlige lögnaren


Liv och verk, fantasi och verklighet, lögn och sanning. I Ingmar Bergmans konstnärskap flyter begreppen samman. I en stor utställning på Scenkonstmuseet i Stockholm får besökarna ta steget in i Bergmans magiska scenvärld.

Över våra huvuden ska marionettdockorna från "Fanny och Alexander" och djurmaskerna från "Trollflöjten" hänga. På golvet står Ingmar Bergmans registol och strax intill på en provdocka hänger gycklardräkten som användes i "Det sjunde inseglet".

Ännu liknar den stora salen i Scenkonstmuseet en byggarbetsplats. Invigningen av utställningen den 16 juni ligger fortfarande en bit bort i tiden och just nu pågår febril aktivitet för att få allt klart i tid.

Ingmar Bergmans egen dockteater var förlaga till den teater i leksaksmodell som Alexander har i "Fanny och Alexander", berättar kuratorn Anna Bergman. Foto: Janerik Henriksson/TT

De fysiska föremålen gör vandringen genom Ingmar Bergmans karriär konkret – och magisk. Alldeles innanför entrén till utställningen möts besökaren av den dockteater som fanns med i "Fanny och Alexander", en modell som noggrant tillverkades för att efterlikna en speciell förlaga.

– Ingmar hade en snarlik när han var barn och det var viktigt att Alexanders skulle se ut som den han själv hade. Han hade burit med sig teaterns magi ända sedan han var liten, berättar Anna Bergman, kurator för utställningen "Bergman – lögn och sanning".

Lyfter fram teatermannen

Grunden till utställningen gjordes av Deutsche Kinemathek i Berlin, i nära samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman och Svenska Filminstitutet. När den nu många år senare för första gången visas i Sverige har en del material skalats bort och annat lagts till. Här har inte bara filmaren utan även teatermannen Bergman lyfts fram – bland annat med hjälp av föremål och fotografier från Scenkonstmuseets samlingar.

Ingmar Bergmans registol är ett av de originalföremål som visas i utställningen "Bergman – lögn och sanning" på Scenkonstmuseet i Stockholm. Bilden är från en repetition av "Woyzeck" i slutet av 1960-talet. Foto: Janerik Henriksson/TT

– Jag har plockat bort allt det privata, det blev lite kletigt med det perspektivet, berättar Anna Bergman och konstaterar att det är konstnären, inte privatpersonen Bergman hon har velat fokusera på.

Ändå flyter liv och verk i högsta grad ihop även i Scenkonstmuseets salar. Här finns ett fotografi av förra sambon Liv Ullmann vid inspelningen av filmen "Ormens ägg" 1976. Där, bilder på regissörens föräldrar Karin och Erik, som fungerade som förlagor inte minst för manuset till filmer och tv-serier som "Den goda viljan", "Söndagsbarn" och "Enskilda samtal".

Utställningen på Scenkonstmuseet innehåller flera originalkostymer och annan rekvisita från Bergmans filmer och teaterföreställningar, bland annat en praktfull peruk från hans Molièreuppsättning. Foto: Janerik Henriksson/TT

– Inspiration och verklighet – vad är vad? Allt grötas ihop, så på det sättet blir det ganska privat. Ingmar Bergman plockar mycket, inte bara från mamman och pappan, utan från kvinnor han har levt ihop med och från barnen, allt är hopflätat. Till slut vet han nog inte riktigt själv vad som är lögn och vad som är sanning.

Både privat och yrkesmässig

Anna Bergmans relation till Bergman har också både en yrkesmässig och en privat sida. Hon var under flera år gift med regissörens son Mats, men ritade även kostymerna till teateruppsättningarna av "Gengångare" och "Spöksonaten". Deras samarbete startade på grund av att han, den borne yrkesmänniskan, inte riktigt klarade av att umgås på ett privat sätt.

– Ingmar frågade om jag inte skulle vara assistent i "Peer Gynt", han ville väl lära känna mig eftersom jag var tillsammans med hans son.

På 1940-talet provade Ingmar Bergman på det mesta inom teatern – även skådespeleri. Här syns han i en uppsättning av "Macbeth" från 1940. Både han själv och omgivningen ansåg att han var en "usel" skådespelare. Foto: Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv/Pressbild.

Under arbetet med utställningen har hon bland annat slagits av hur ofta teman, föremål och miljöer återkommer i den Bergmanska världen. Den gröna soffan, till exempel, som förekommer i "Efter repetitionen" och "Scener ur ett äktenskap, men också på teaterscenen i "Ett dockhem". Eller pjäsen "Trämålning" som hade urpremiär på Malmö stadsteater 1955, och fungerade som ett slags skiss till filmen "Det sjunde inseglet" 1957.

TT: Ifrågasatte Bergman aldrig själv att samma saker återkom hela tiden?

– Nej, det tror jag inte. När jag skulle göra en kostym till "Gengångare" sade han "titta på Harriet i 'Sommarnattens leende', så ska hon se ut." Han plagierade sig själv. Men han plockade av det som var bra och förfinade och förädlade det.

(Sara Ullberg/TT)

Anna Bergman har kurerat utställningen "Bergman – lögn och sanning" på Scenkonstmuseet i Stockholm. Bredvid sig har hon Alexanders kläder från den världsberömda filmen "Fanny och Alexander". Foto: Janerik Henriksson/TT

Fakta: "Ingmar Bergman – lögn och sanning"

Är ursprungligen producerad av Deutsche Kinemathek – Museum für Film und Fernsehen i Berlin, i samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman och Svenska filminstitutet. Utställningen har bland annat visats i Berlin 2011, men också i Los Angeles och Gent.

I utställningen får besökarna göra en kronologisk vandring genom tidsperioder och teman i Bergmans 60 år långa konstnärskap. Flera personer som har haft en viktig betydelse för hans karriär lyfts också fram, bland dem Harriet Andersson, Sven Nyqvist och Gunilla Palmstierna Weiss.

Utställningen på Scenkonstmuseet ingår i firandet av Bergmanåret och har öppet fram till den 16 september.

(TT)

Anna Bergman om..:

... att jobba med Ingmar Bergman:

Det är klart att han hade dåliga sidor, men samtidigt var han en fantastisk arbetsledare. Han skapade ju förutsättningar för att vi skulle kunna arbeta, det var självklart att alla skulle vara tysta, alla skulle ha gått på toa, ingen tog med sig kaffekoppen in, alla var mentalt närvarande, ingen gäspade – egentligen helt självklara grejor, fast det inte är det för oss i dag.
... Bergman som skådespelare:

Under 40-talet provade han allt möjligt, han skådespelade till och med själv och lär ha varit usel.
... Bergmans förkärlek för återupprepningar:

Jag jobbade ju med honom som kostymtecknare och då lärde man sig vad han ville ha. "Det är en ung kvinna", ja, då visste man att hon skulle ha fläta.

(TT)