Den som läst klassisk litteratur vet att det finns saker i gamla böcker som kan verka förolämpande. Och detta är inte heller något nytt fenomen. Varje ny generation ser något i tidigare generationers tänkande och skrivande som de inte gillar eller som de tycker är stötande. Det finns inte fler saker idag som vi inte gillar med det förflutna, skillnaden är vår reaktion på dem.
Brian Morton skriver i en bokrecension för New York Times att han noterar en tilltagande tendens bland unga att förkasta all litteratur som innehåller en intolerant karaktär eller en osmaklig idé.
I en artikel med rubriken "Virginia Woolf? Snobb! Richard Wright? Sexist! Dostojevskij? Antisemit!" nämner Morton en collegestudent som inte kunde läsa mer än 50 sidor i Edith Whartons "The House of Mirth" eftersom han råkade på en antisemitisk karaktär.
Varje generation fram till den sista beaktade tidigare generationers otrevligheter och läste sedan gamla böcker ändå. Det förväntades inte att du skulle tycka att dessa saker var tilltalande, men det har alltid förväntats att du förstår mentaliteten bakom dem, en mentalitet du bara kan förstå om du läser om det.
Men dagens läsare är annorlunda, säger Morton:
"När de upptäcker Whartons eller Dostojevskijs antisemitism, Walt Whitman eller Joseph Conrads rasism, Ernest Hemingways eller Richard Wrights sexism, E.M. Forsters eller Virginia Woolfs klassnobberi, är det inte alla som uttrycker sin avsky så dramatiskt som studenten jag talade med, men många beter sig liknande och kastar de stötande böckerna i soptunnan i sin fantasi (fritt översatt från engelska)."
Enligt dagens politiskt korrekta generation ska vi inte läsa böcker för att de är bra, utan bara för att vi håller med om det som står i dem. På grund av detta blir vårt samhälle alltmer inavlat – vilket är anledningen till att vi ser så många intellektuella hemofiliker: folk som förblöder när de inte klarar av oenighetens sår.
Idag är oenighet inte så mycket provokation i diskussioner och debatter som en ursäkt för förtal och bannlysning. Detta skapar en generation som tänker i ljudklipp och talar med slogans.
Det lustiga med detta är att det brukade vara religiösa konservativa som målades upp som trångsynta och lättförolämpade. Idag gäller det motsatta.
Politiskt och socialt står jag lite till höger om hunnernas kung Attila. Men det senaste året har jag läst bokserien "Män som hatar kvinnor", böcker som lätt hade kunnat förolämpa mina känslor med tanke på den lesbiska hjältinnan och miljön – en kultur (svensk) som exemplifierar många av de saker som jag avskyr. Men jag uppskattade dem verkligen ändå.
Jag ställer mig inte bakom sättet karaktärerna levde på eller deras värderingar, men jag kunde åtminstone förstå dem och för ett ögonblick se världen som de kanske ser den. De gjorde inget för att ändra på mina åsikter, men de vidgade min vy.
Ironiskt nog är det de som har skapat denna trångsynthet som låtsas stå för öppenhet och tolerans.
Artikeln "How PC Moralism Cuts Us Off From Our Cultural Heritage" publicerades ursprungligen på Intellectual Takeout av Martin Cothran och har översatts från engelska. Martin Cothran är redaktör för tidskriften Classical Teacher och ordförande i Classical Latin School Association.