Dragon Gate och Nya sidenvägen – en frestande parallell
Dragon Gate i norra Uppland är till salu. Foto: Susanne W Lamm


Den här artikeln skulle egentligen bara ha handlat om Kinas stora spektakel i dagarna för ”Nya sidenvägen”, OBOR, ”Ett bälte, en väg”, eller vad man nu föredrar att benämna det här mastodontprojektet. Men så kom i dag nyheten om att Dragon Gate i norra Uppland ska säljas, och det var en händelse som liknade en tanke bara lite för mycket.

Jag var nyligen på Dragon Gate, som efter ett drygt årtionde av stundtals smått bisarra turer precis fått tillstånd att öppna sin hotellverksamhet. Nu är alltså det här jätteprojektet, som initierades av den kinesiske affärsmannen Li Jongchun 2004, till salu – innan en enda hotellnatt sålts. Det kallas ibland för ”ett Kina i miniatyr”, och det är rätt frestande att spinna litegrann på de mindre smickrande aspekterna av det här märkliga bygget vid E4:an, inte minst nu när Nya sidenvägen är på allas läppar.

På avstånd ser det nog så imposant ut, men när man kommer närmre ser man fuskjobbet: sprickorna, de illa hopfogade, redan trasiga relieferna, färgen som helt flagnat bort på bara några år, de engelska texterna på den enorma Bodhisattva Guanyin-statyn som ingen brytt sig om att varken justera typografiskt eller korrekturläsa innan man högg dem i sten.

Dragon Gate. Foto: Susanne W Lamm

Inne i själva komplexet är det Kina i miniatyr man får en känsla av snarast de spökstäder i ödemarken i Inre Mongoliet, där man smällt upp formidabla skyskrapor som ingen bor i. Permanent stängda dörrar leder till verksamheter som aldrig tycks ha kommit igång.

Som en bild av dagens Kina är Dragon Gate så klart inte rättvist. Allt är inte ett fuskbygge i Kinas enorma ekonomiska utveckling. Men den omfattande fuskkultur som ändå kan konstateras förskräcker sannerligen. 2008 ledde exempelvis hoprasande ”tofu-hus”, där man snålat in på armeringsjärnen, till hundratals skolbarns död i den katastrofala jordbävningen i Sichuan. Det handlar inte främst om att saker och ting går lite för fort, utan om den allting genomsyrande korruption och det skrämmande moraliska förfall som ett par årtionden med kommunistpartiet vid rodret har försatt Kina i.

Det tänkande som kommunistpartiet ingjutit i folket, först med den ofattbart brutala kollektiviseringen och krossandet av den traditionella kulturen och senare med budskapet att i princip bara snöd vinning räknas, har gjort landet väldigt svårt att lita på.

Även om man ignorerar alla de högst oroväckande geopolitiska och strategiska aspekterna av Kinas gigantiska satsning, och den bevisade totala bristen på respekt för internationella spelregler, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet, så måste man i all enkelhet fråga sig om det är det här landet som man verkligen vill ska uppföra all den här infrastrukturen: ett land där folk återvinner matolja från kloakerna, stoppar giftiga industrikemikalier i bröstmjölksersättning, plockar ut nötterna ur valnötsskal, fyller dem med sten, limmar igen dem och säljer dem. Ja, ni läste rätt: falska valnötter.

Dragon Gate. Foto: Susanne W Lamm

Det lika snabbt uppförda som förfallna Dragon Gate, liksom det havererade Fanerdun-projektet i Kalmar, står där som en varning till svenska politiker och företag. Skulle man ändå landa i att Nya sidenvägen känns som en bra idé ur det perspektivet, så kan man ju övergå till att fundera över det moraliskt rimliga i att samarbeta med en regim som i hemlighet mördar samvetsfångar och säljer deras organ.