'IS-återvändarna' ställer oss inför det omöjliga
Foto: Skärmdump/youtube


SVT har i en granskning i dagarna kunnat konstatera att Sveriges beredskap och hantering av vad man valt att kalla ”IS-återvändarna” är precis så osamordnad, spretig och på sina ställen bristfällig som många kanske misstänkt.

Att det inte ens går att hitta en term för den här gruppen som inte upprör säger rätt mycket om vilken oerhört svår fråga det här är för Sverige anno 2018 att hantera. Här kommer somliga att direkt indignerat utbrista att det inte alls är svårt: Samtliga personer som haft med IS att göra ska fängslas/skjutas/utvisas/berövas sina medborgarskap.

Och det kan man ju tycka, i sin vrede över de brott som den här mördarsekten har begått och fortfarande begår. Och mot det kan andra i sin tur anföra juridiska, politiska och praktiska förnuftsargument som också är helt legitima. Men dessa argument kan naturligtvis inte tillfredsställa någons helt legitima känsla av moralisk upprördhet.

Problemet med IS är att de inte borde finnas år 2018. Åtminstone inte i Sverige. Åtminstone inte på internet. Det som IS håller på med har folk i princip gjort så långt tillbaka som vi har något slags historiska urkunder. Deras grymhet är inte ens unik i världen i dag, utan liknande – och värre – saker pågår på andra platser.

Det som är så svårt att smälta är kanske inte att de hugger huvudet av fångar, säljer kvinnor som slavar och använder barn som självmordsbombare, utan att de dessutom har en modern kommunikationsstrategi och mediekanaler där de använder detta som en selling point. Och att de lockar till sig personer från vårt relativt trygga land, som åtminstone inte växt upp med den här sortens extrema våld som en närvarande del av vardagen.

Vi har ju avskaffat medeltiden i Sverige. Det finns det väl något slags riksdagsbeslut på? Eller? Vi ska väl inte behöva hantera den här sidan av den mänskliga naturen, som om den hade något med oss att göra, vi som är så upplysta, rationella, städade och humana?

En extremt upprörd tweet över några postade bilder av vad IS gör mot andra människor sammanfattar känslan rätt bra: ”Hur kan någon människa göra så här?” Och i nästa mening: ”De borde torteras och dödas!” Man kan så klart le lite sorgfälligt åt den totala inkonsekvensen, men egentligen är just den inkonsekvensen kanske en rätt sund reaktion. För det finns inget upplyst, städat och förstående sätt att reagera på mördare som inte bara struntar i att dölja sina brott, utan tvärtom gör allt för att framställa sig själva som de värsta människorna på jorden. Det blir absurt. Stötande.

Troligen har de flesta som återvänder till Sverige från ”kalifatet” inte personligen utfört den här sortens avgrundsdåd, men det är rimligt att anta att de flesta av dem åtminstone bevittnat delar av det. Och de valde att ställa sig på den här mördarsektens sida, trots att de öppet marknadsför sig som just detta – en mördarsekt. Hur ska man hantera det? Ska man, som i Göteborg, skicka hem en socialarbetare som heter Bettan till dem och kolla så att de verkar någorlunda normala? Ska man utvisa dem? Behandla dem som de behandlade andra?

”Då vill ju vi säkerställa att de lämnar det tankemönster som rådde där nere och att de kommer in i vårt demokratiska samhälle igen. Att de delar våra värderingar,” säger socialarbetaren Bettan till SVT. Det är, beroende på varifrån man tittar, endera rörande eller fullständigt befängt.

Det finns så klart många saker man kan diskutera gällande skuld och ansvar, och hur ett modernt samhälle ska hantera de här frågorna. Det kommer säkert också att göras, av relativt välutbildade och välbetalda människor bakom tangentbord i relativt vältempererade redaktionslokaler.

Men om det är något som ”IS-återvändarna” (i brist på en bättre term) verkligen borde få oss att reflektera över, så är det att det som IS håller på med är en del av människans natur. Precis som vi är kapabla till osjälvisk godhet och barmhärtighet, är vi kapabla till den mest bottenlösa sadism och ondska.

Det enda vi egentligen kan göra, som individer, är att försöka praktisera det förra, för att förhindra att vi hamnar i det senare.