Ett FN-sändebud för Zimbabwes president Robert Mugabe säger att den andra omgången av presidentvalet ska genomföras enligt planerna. Detta trots att FN:s säkerhetsråd enhälligt har fördömt våldet i Zimbabwe och förklarat att ”fria och rättvisa val” är en omöjlighet.
– Detta är en total katastrof och den internationella gemenskapen är för närvarande maktlös. De [zimbabwierna] trodde att de skulle få fria och rättvisa val, att saker skulle förändras, men nu ser det ut som om Mugabe bara försökte luska ut vilka som var hans vänner, menar Tanya Lyons, specialist på Afrika-studier vid ett Flindersuniversitet i Australien.
FN-uttalandet är det första som såväl Ryssland som Kina, två av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, ställt sig bakom för att kritisera president Mugabes regim. Även Sydafrika, en icke-permanent medlem i säkerhetsrådet, samtyckte för första gången till ett sådant uttalande.
”Säkerhetsrådet beklagar att våldskampanjen och restriktionerna för den politiska oppositionen gjort det omöjligt att genomföra fria och rättvisa val 27 juni”, står det i uttalandet.
Enligt BBC insisterar emellertid Boniface Chidyausiku, Zimbabwes FN-ambassadör, på att valet skall genomföras.
– Så vitt vi vet kommer valet att genomföras på fredag. Det är Zimbabwes befolkning som ger valet legitimitet, säger han.
Oppositionsledaren Morgan Tsvangirai, som tvingats söka skydd på den holländska ambassaden i Harare, drog sig ur valet tidigare i veckan då han anser att våldet har omöjliggjort ett rättvist val.
– Morgan Tsvangirai kommer inte att gå över döda kroppar in i statshuset, över lemlästade barn och kvinnor, över tusentals personer som drivits bort. Jag kommer inte att ha samvete till det, menar han.
Våldet, som begås av ungdomsgäng och milis trogen det härskande ZANU-PF-partiet, bröt ut efter att Tsvangirai med sitt parti Movement of Democratic Change (MDC) vann den första valomgången i mars.
Sedan dess har situationen blivit alltmer brutal. MDC-anhängarnas fruar och barn har lemlästats och bränts levande.
Lyons tvivlar på att FN är förmöget att åstadkomma någonting:
– Jag tror inte att den internationella gemenskapen kommer att ingripa, det finns inget prejudikat för det. Det är ingen olja inblandad så den enda anledningen skulle vara den humanitära synvinkeln och utifrån ett moraliskt perspektiv för att skydda kvinnorna och barnen.
Lyons berättar att vänner och kollegor i Zimbabwe har fått höra fruktansvärda beskrivningar inne i landet och att de nu fruktar fortsatt vedergällning.
Vid valet skulle varje by placera resultaten utomhus, och redogöra för om de var för oppositionen eller för Mugabes parti, fortsätter hon.
– Nu går ligistgrupper från dörr till dörr och skriver ned namnen på alla som bor i husen, inklusive alla ungdomar. Ingen vet varför de gör så här, men de flesta misstänker att de kommer att utses som måltavlor eller inkallas till de här ungdomsgängen. Det är en skrämmande aspekt på vad som pågår, säger Lyons.
Hon påpekar att det inte bara är oppositionssupportrarna som är rädda. Ungdomsgängen och militärerna är också rädda.
Avskurna från internationell media, och med en majoritet i avsaknad av telefon, tror många på Mugabe då han målar upp hot om en invasion från väst.
– Gängen är också rädda för att bli kolonialiserade, så de tror att de kämpar för sina liv.
Resultatet av skrämseltaktiken är att ju mer Australien, Storbritannien och USA försöker att sätta press på Zimbabwe, desto mer ger det näring åt Mugabes konspirationsagenda.
Afrikanska unionens ledare, som nu lider från konsekvenserna av sin egen passivitet gällande flyktingströmmar över sina gränser, kanske kan lyckas få Mugabe till bordet för en diskussion, menar Lyons. Hon är emellertid rädd för att situationen i Zimbabwe kan ha gått för långt.
– Kollapsen är mer än bara resultatet av fattigdom och ekonomisk desperation, man har överträtt vissa gränser, säger hon och hänvisar till de lemlästade kvinnorna och barnen.
– Det finns ingen moral kvar, ingen respekt för lagarna.
Lyons säger att man kan dra paralleller till Rwanda i Zimbabwes tioåriga förfall och internationella passivitet. Hon fruktar att den humanitära krisen är av liknande omfattning.
– Det är samma moraliska fråga som vi såg i Bosnien, Serbien och Rwanda, där vänner och grannar blev fiender. Det är mänsklighetens mörkare sida. En process av dehumanisering. Vi behöver fråga oss – var finns humaniteten? menar Lyons.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-6-25/72394.html
