Uigurerna, ett muslimskt minoritetsfolk på nio miljoner som bor i Östturkestan i den autonoma Xinjiang-regionen, är ett av de folkslag som utsatts värst av den kinesiska regimen.

Västliga medier och politiker har ägnat lite uppmärksamhet åt detta folks svåra situation jämfört med hur mycket man uppmärksammat Tibetfrågan. En förklaring är att det kinesiska kommunistpartiet har använt en slipad propaganda för att få resten av världen att tro att uigurerna är i maskopi med Al-Qaida.

Uigurerna har nu valt en företrädare som har liknande karisma som Dalai Lama; Rebiya Kadeer var tidigare Kinas rikaste kvinna. Hon var en respekterad affärskvinna på 90-talet och valdes till att föra Xinjiangregionens talan inför nationella folkkongressen i Peking. Hon valde att inte dölja sitt folks lidande inför det kinesiska ledarskapet och det ledde till att hon hamnade i isoleringscell i ett arbetsläger. Från cellerna bredvid kunde hon höra hjärtskärande skrik från ungdomar som torterarna försökte bryta ner.

Hon har varit en outtröttlig förkämpe för sitt folk, trots hot och skrämseltaktiker mot de av hennes elva barn som valt att stanna i Xinjiang (se tillägget i slutet av intervjun).

Den uiguriska världskongressen ägde rum i Berlin mellan den 21 och 23 april förra året. Rebiya Kadeer talade med Epoch Times om uigurernas svåra situation, sina förhoppningar, sin syn på det internationella samfundet samt parallellerna mellan hennes land och Tibet.

Epoch Times (ET): Varför är det så få västmedier som rapporterar om uigurerna jämfört med Tibet?

Rebiya Kadeer (RK): Huvudorsaken är Dalai Lama, som väckt så stor medvetenhet i väst. Han var lyckosam nog att kunna fly med en del av sitt folk och sin regering. Eftersom han också är Tibets andlige ledare erkänner folk honom som Tibets överhuvud.

För vår del blev det så att det uiguriska ledarskapet pressades av Sovjet att förhandla med Mao, och de skulle flyga till Kina. Det hävdades att planet exploderat och sju uigurledare, presidenten och flera ministrar, dödades. Sen dess kontrollerade Sovjet och Kina vårt territorium Vår politiska administration kom inte undan.

Efter det skingrade den kinesiska regimen alla andra uigurer som kunde ha blivit ledare vilket gjorde det omöjligt att välja en enda ledare för alla världsomspännande uiguriska organisationer.

Den kinesiska regimen har placerat ut massor av spioner och informatörer för att ”söndra och härska”. Men nu har uigurerna beslutat att hålla ihop efter det svåra förtryck Kina utsatt dem för. Det internationella samfundet och media har visat Tibet nog med intresse under de senaste åren. Nu är jag uigurernas röst.

Efter de tibetanska protesterna genomförde uigurer, mestadels kvinnor, fredliga protester i Hotan den 23-24 mars. Uigurerna är övertygade om att ifall Tibet blir fritt blir även vi fria! Fastän den breda allmänheten generellt sätt inte känner till vår situation, så är den välkänd för politiker och akademiker. Även Kina ser på oss som ett känsligt problem att hantera.

ET: Hur har det varit sedan protesterna?

RK: Just nu är omständigheterna fruktansvärda. Kinesiska agenter jagar och spärrar in uigurer. Ibland går de från hus till hus och letar – förfärligt!

ET: Har det varit andra demonstrationer nyligen i Östturkestan

RK: Uigurerna har protesterat mot den kinesiska regimen ända sedan kommunistpartiet ockuperade vår nation. Huvuddomaren i högsta domstolen konstaterade den 18 januari 2008 att det hade skett 1013 incidenter med social oro. Det visar att liknande protester inträffat. Den officiella linjen är att alla dessa var ”separatist- och antiregeringsaktiviteter”.

ET: 45 uigurer har gripits och anklagats för att ha planerat terroristaktiviteter. Vad anser du om det?

RK: Efter händelserna i Tibet har Kina tappat sin trovärdighet i hela världen. Världen är mycket uppmärksam på Kina. Nu försöker man avleda den uppmärksamheten.

Samtidigt fokuserar det kinesiska folket på regimens handlande inom landet, eftersom kommunistpartiet hoppas kunna rikta befolkningens uppmärksamhet mot en nyväckt nationalism, bort från regimens problem. Regimens bästa ”utväg” var uigurerna. Regimen lurade ännu en gång i den kinesiska befolkningen att uigurerna är terrorister och man skapade hela historien genom att koka ihop den här affären.

Först hävdade den kinesiska regimen att flygplansexplosionen och de uiguriska politikernas död var verklig, utan att komma med några bevis. Nu grep de 45 av oss och hävdade att dessa ville kidnappa utländska journalister och turister. Kommunistpartiet försökte få det att se ut som om dessa 45 av våra landsmän är i lag med Bin Laden.

Antiterroristverksamheten är något globalt. Därmed skulle det ha krävts av kommunistpartiet att de satt igång en internationell undersökning för att se om dessa misstänkta terrorister verkligen är det som regimen utmålar dem att vara.

Icke desto mindre förvägras uigurerna permanent rätten till rättsliga ombud som kan hjälpa dem att försvara sig mot ogrundade anklagelser. Den kinesiska regimen har fått fram erkännanden genom tortyr för att få de falskt anklagade att erkänna saker de aldrig gjort. Till och med uigurerna på Guantanamo har blivit friade! Om dessa 45 personer prövades enligt internationell lag är jag säker på att de skulle befinnas oskyldiga.

ET: Vad kan vi i väst göra för att hjälpa uigurerna?

RK: Mina långsiktiga förhoppningar är att det internationella samfundet ska betrakta våra problem på samma sätt som tibetanernas. Man kan skicka undersökningsteam och reportrar för att se vad som händer med uigurerna, uppmana Kina att respektera våra rättigheter när man har bilaterala samtal, låta västliga ledare träffa oss och uttrycka sitt deltagande i vår svåra situation och förhandla med den kinesiska regimen för att nå en fredlig lösning på våra problem. Det vore fantastiskt om länder i väst kunde skicka folk för att inspektera fängelser och avrättningsrum där vårt folk torteras och dödas. Världen behöver få veta!

Efter att den kinesiska kommunistregimen spärrade in Rebiya Kadeer för vad man hävdade var kopplingar till separatister, lämnades hon över till USA den 15 mars 2005 och bor sen dess i Washington D.C. med sin familj, förutom sina barn som fortfarande bor i Xinjiang, som nämns ovan.