“Norra stjärnhimlen” av Albrecht Dürer, 1515, från Metropolitan Museum of Art i New York. (WikiMedia Commons)

Jag ser upp mot den stjärnklara himlen. Myriaden av små, fina vita ljus mot en mörk bakgrund – blott den stora mängden och dess förtrollande lockelse fångar mig omedelbart.

Jag sänker huvudet, sluter ögonen, låter mörkret ta över och ser sedan upp igen. Nu är de ännu fler. Med mina moderna, otränade ögon verkar kosmos arrangemang helt utan ordning – svaga, vita ljus som strötts på en svart duk.

Forntida folk var beroende av stjärnorna, vilka i sin tur gav dem kunskap. För våra förfäder var strukturer på natthimlen en hjälp vid navigering, en karta som kunde ge ledtrådar till årstidsvariationer, en bakgrund på vilken legender blev levande och ett diagram från vilket himlafenomen kunde förutsäga förändringar av omständigheter på jorden.

Många kulturer återberättade sagor om stjärnor, stjärnbilder och strukturer på himlen. En del var folksagor som spreds från mun till mun, andra har levt vidare som traditioner och trosföreställningar. Till exempel har astrologin blivit en väl utvecklad vetenskap som kan förutsäga förändringar i mänskliga förehavanden.

De flesta skildringar av stjärnbilder är grekiska och romerska och har ärvt namn och tema från den grekiska mytologin. Kineserna och japanerna hade sitt eget system att kartlägga stjärnhimlen efter. Infödda folk i Nord- och Sydamerika trodde på en annan uppsättning stjärnbilder och till och med folk i Norden – även om mycket av traditionerna gått förlorade – såg upp mot himlen för inspiration.

Stjärnbilden Orion, som är en av de mest lättigenkännliga på himlen, är uppkallad efter den legendariska grekiska jägaren Orion. (Med tillstånd av United States Naval Observatory Library)

Orion, jägaren

Stjärnbilden Orion är en av de största och mest framträdande på himlen. Nära himmelsekvatorn precis ovanför Sirius – den starkaste stjärnan – består Orion av två trapetsoider som möter varandra men separeras av en linje med tre stjärnor, vilka kallas Orions bälte.

Stjärnbilden ses lättast mellan december och mars. Dess två starkaste stjärnor Rigel (också kallad Alpha Orionis) och Betelgeuse (Beta Orionis) lyser upp i vinternatten.

Orion var son till Poseidon, och en stor krigare och jägare i grekisk mytologi. I Odysséen porträtterar Homeros Orion som svingandes sin bronsklubba och som dödade många, hemska odjur.

Orion var stilig och gudinnan Artemis (forntida grekisk gudinna av vilda djur och månen) älskade honom. Hennes bror Apollon, blev svartsjuk på grund av detta och planerade att döda Orion.

En dag när Orion simmade i en sjö utmanade Apollon Artemis att träffa målet som guppade i vattnet, med en pil. Ovetande om att målet var Orions huvud, sköt hon med bågen. Pilen träffade rakt i Orions tinning och dödade honom.

När vågorna spolade iland hans kropp, blev Artemis förtvivlad över att se att det var Orion hon träffat. I sin sorg placerade hon varsamt hans kropp i sin triumfvagn av silver och förde honom högt upp i himlen.

Artemis valde den mörkaste delen av vinterhimlen, så att Orions stjärnor skulle skina starkast av alla.

Översatt från engelska:

http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/25830/