Det var en gång två stater Chu och Liang, som gränsade till varandra. På båda sidor om gränsen odlade folket meloner och de höll uppsikt på varandras melonskördar.
Folket i Liang var mycket flitiga odlare och vattnade ofta sina melonfält, och deras meloner växte bra. Men folket i Chu undvek ofta arbete och försummade bevattningen och deras meloner växte inte bra.
Domaren i Chu blev avundsjuk och upprörd när han såg den stora skillnaden mellan de två staternas meloner. Folket i Chu påverkades av domaren och blev arga och avundsjuka på folket i Liang. Så en natt smög de över till Liangs melonfält och slog sönder en del av deras meloner.
När folket i Liang upptäckte förödelsen nästa dag rapporterade de till krigsministern och sade att de ville hämnas. Krigsministern rapporterade till domare Song Jiu, och bad om hans godkännande att hämnas förödelsen. Men Song Jiu svarade:
– Ondska kommer bara att föda ondska. Om ni slår tillbaka gör ni bara saker värre. Om min son hade ett melonfält skulle jag be honom göra en god gärning, och i hemlighet vattna Chufolkets melonfält på nätterna.
Då bestämde sig invånarna i Liang att i hemlighet vattna Chuinvånarnas melonfält på nätterna. Ibland vattnade Chufolket sina melonfält på dagarna också, vilket gjorde att Chufolkets meloner började växa bättre.
Folket i Chu blev konfunderade över hur deras meloner kunde växa så bra trots deras bristande arbetsinsats. I hemlighet började de undersöka saken och upptäckte att Liangs invånare i smyg vattnat melonfälten åt dem.
När domaren i Chu fick höra hur det gått till, blev han mycket nöjd över resultatet och rapporterade det till kungen. Men kungen skämdes över sitt folk och sade till domaren:
– Hur kunde du tillåta vårt folk att förstöra staten Liangs melonfält? Det står helt klart att folket i Liang har ett större hjärta än Chufolket.
Så kungen av Chu skickade pengar till staten Liang som tack för deras älskvärda hjälp och uttryckte sin önskan att upprätta ett vänskapsförhållande mellan de två staterna. Och på så sätt kom de två staterna att bilda en vänskapsallians.
Den här berättelsen har gett upphovet till talesättet, “vattna grannstatens melonfält”, vilket betyder att man ska möta en dålig handling med godhet och att det inte är värt att bråka om triviala saker.
