Många har kommenterat konferensen om bekämpning av organtrafficking och transplantationsturism som hölls i Vatikanen av Påvliga vetenskapsakademin nyligen.
Professorn och läkaren Maria F. Singh från Doctors Against Forced Organ Harvesting (DAFOH) noterade att deltagaren Huang Jiefu från Kina ”brutit mot de etiska principer som styr World Medical Assiciation, Världshälsoorganisationen, FN, Transplantation Society och Istanbuldeklarationen. Som en högt uppsatt tjänsteman inom Kinesiska kommunistpartiet och levertransplantationskirurg har han skapat och implementerat ett enormt system för statligt sanktionerad organstöld från avrättade fångar och samvetsfångar från hela Kina. Han medger att så gott som alla transplanterade organ ända tills nyligen kom från avrättade fångar och… att han varit personligt involverad i detta, genom att transplantera över 500 levrar under en period när det inte fanns några frivilliga organdonatorer alls.”
LEDARE: På östfronten intet nytt
De som sitter och väntar på en ny transplantationslag i Kina behöver också inse att hela tanken på kinesiska ”lagar” är en fiktion. Kanadensaren Clive Ansley, som var praktiserande advokat i Shanghai i 14 år fram till mitten av 2000-talet, kommenterar:
”Kina är en brutal polisstat… Vår position är baserad på ovedersägliga bevis på vad som faktiskt händer… vi kan belägga statistiken över faktiska utförda transplantationer; vi kan bevisa att dessa siffror är fullständigt omöjliga att få ihop med de källor som varit tillgängliga, om man inte räknar med massmord på samvetsfångar. Vi bryr oss bara om bevis på vad som faktiskt händer; vi har bara ett flyktigt intresse för vad som står i den kinesiska lagstiftning som försöker dölja verkligheten med papper, och vi har inget som helst intresse för de uppenbara lögner som Huang Jiefu sprider.”
”Genom att bjuda in [Huang Jiefu] gav Vatikanen sitt implicita stöd till hur Kina anskaffat organ med hjälp av mord i stor skala sedan åtminstone 2001. ”
Som talesperson för Kinas organtransplantationsnätverk är Huang förhindrad att berätta ärligt om källorna till de organ som transplanteras. Genom att bjuda in honom gav Vatikanen sitt implicita stöd till hur Kina anskaffat organ med hjälp av mord i stor skala sedan åtminstone 2001. Organtrafficking i dag är förvisso ett internationellt gissel och en svart marknad, men det verkar bara vara i Kina som oskyldiga medborgare dödas för sina organ av staten och dess företrädare.
Vatikanen har en mycket problematisk historia när det gäller hur man hanterade Förintelsen ända fram till 1945. Man borde inte titta bort nu när övertygande bevis på massmord på oskyldiga över hela Kina presenteras. Påven Franciskus bör inte hållas ansvarig för det som hänt. Hans helighet har kallat organhandel för ”en modern form av slaveri”. Han valde också att inte delta vid Vatikanens konferens.
International Coalition to End Organ Pillaging in China krävde att Huangs närvaro skulle balanseras med bevis för tidigare och pågående organstölder från samvetsfångar i Kina, vilka dödas helt och hållet med syftet att ta deras organ, och alltså inte är dödsdömda fångar. Man fick dock inget gehör för detta.
De som dödas i Kina är uigurer, tibetaner, utövare av den andliga metoden falungong och en del underjordiska kristna. Samtliga hålls i kinesiska arbetsläger och utsätts för omänskliga summariska avrättningar för att man vill åt deras organ.
Huang har hävdat att Kina skulle sluta använda organ från avrättade fångar från och med 1 januari 2015, men den kinesiska regimen har inte utfärdat några nya order som gör användandet av dessa organ illegala. Den har heller aldrig erkänt användandet av organ från samvetsfångar.
”Kinas påstådda reformer av sitt transplantationssystem vilar helt på löften som Huang Jiefu gett … Men det finns i Kina inga regler eller lagar som förbjuder användning av organ från fångar, och det finns heller inga påföljder och inget ansvarsutkrävande för dem som deltagit i den här mordiska hanteringen.”
En detaljerad ”uppdatering” som publicerades i juni i fjol tar upp bevis från en mängd källor som dokumenterar hur den här hanteringen ser ut i dag, och beräknar att antalet organtransplantationer i Kina är långt högre än både antalet dödsdömda och avrättade fångar och antalet frivilliga donatorer.
De rön som presenteras i ”uppdateringen” har bedömts som trovärdiga av flera institutioner. Den amerikanska kongressen antog resolution 343 som fördömer den här hanteringen. Europaparlamentet har också hållit hearings och antagit olika resolutioner, bland annat den skriftliga förklaringen 0048/2016. Det brittiska parlamentet har hållit hearings i frågan och det konservativa partiets människorättskommission har tagit fram en rapport som dokumenterar organstölderna.
Kinas påstådda reformer av sitt transplantationssystem vilar helt på löften som Huang Jiefu gett, och som många har tolkat som att de skulle representera kinesiska statens faktiska politik. Men det finns i Kina inga regler eller lagar som förbjuder användning av organ från fångar, och det finns heller inga påföljder och inget ansvarsutkrävande för dem som deltagit i den här mordiska hanteringen, vilket gör dessa löften föga trovärdiga.
Vatikankonferensen borde ha ägnat en tanke åt de internerade kineser som används som en mänsklig organbank. Det finns inget som tyder på att det här har upphört i Kina. Tvärtom finns gott om bevis för att det fortsätter, till öppen beskådan på officiella hemsidor från olika delar av Kina. Kinesiska företrädare borde inte ha fått tillgång den prestigefyllda plattform som Påvliga vetenskapsakademin utgör för att sprida sina osanningar om reformer i Kina.
David Kilgour är advokat och satt under 27 år i Kanadas underhus. Han har varit statssekreterare för Afrika och Latinamerika, samt för Asien och Stillahavsområdet. Han har skrivit flera böcker, och skrev tillsammans med David Matas boken ”Bloody Harvest: The Killing of Falun Gong for Their Organs”.
Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna.
