Efter ett år i Ghana var det chockerande att möta det rena, ordnade paradiset som kallas Kanada.
De stenbelagda gatorna i Toronto, och den oklanderliga lokaltrafikens fordon som är så avancerad att de har börjat att prata sedan jag lämnade staden. Flygplanet jag färdades i hade en liten interaktiv skärm framför varje säte med filmer och aktiviteter för varje passagerare.
Inga barn jobbar på gatorna här och lekparkerna har skadesäker gummiasfalt. Bilarna spottar inte ut moln av färgad rök. Alla och allting är så rent! Jag kände inte för att duscha på tre dagar efter att ha kommit tillbaka – det verkade helt omöjligt att bli smutsig.
Jag begav mig ut för att få lite information om hur man ansöker om barnomsorg, och trots att det är 14 000 gånger svårare att hitta dagisplats nu än för ett år sedan (de tillät fler människor ansöka utan att skapa fler dagisplatser), var jag imponerad över att jag inte behövde muta någon för att få mitt ärende handlagt.
Lamporna är alltid på och allting fungerar bra. Min make fick till och med ett välbetalt jobb inom en vecka. Ofattbart för en som kommer från ett land där det knappt finns några jobb, och även när man arbetar är chansen inte så stor att man alltid får lön.
Men allt detta är inkonsekvent. Det absolut första jag gjorde var att spola toaletten och se hur omkring fyra liter rent, drickbart vatten försvinner ned i avloppet.
Vatten. Vi har det. Så fort andan faller på kan vi dricka. De flesta hem i Ghana har inte tillgång till fritt rinnande, drickbart vatten. Har man ingen brunn, och inga pengar för att borra en, får man förlita sig på det allmänna systemet, vilket är så bristfälligt att det nästan är oanvändbart. Eller så får man betala för vattnet per hink.
Vatten är det som hindrar barnen från att dö av uttorkning. Vatten är det som man måste använda för att tvålen ska bli verksam när man vill ha bort bakterier som dödar barn. Vatten behövs i varje steg i matlagningen. När solen strålar mot dig måste du dricka.
Det är förstås lättare här i Kanada, vår regering gör det som jag anser vara varje regerings främsta uppgift – att förse varje hushåll med drickbart vatten. Vi tar det för givet. Tillgången på rent vatten är begränsad, tro det eller ej.
I Kumasi kostar en hink vatten fem cent och det är inte alltid drickbart. När vatten kostar pengar använder människor mindre vatten, och många av mina grannar i Ghana använde två hinkar vatten om dagen. Hur klarade de sig?
Människorna i mitt hus ställde två vattenhinkar i badrummet om morgonen för dusch och toalett. En för att spola toaletten och en för att tvätta sig. Man behövde en kopp för tandborstningsvattnet. När man tvättade sig fick man väta sig med en kopp vatten, ta en svamp med tvål på och blöta sig från topp till tå.
Hela morgonrutinen krävde ungefär tre liter vatten, men vid några desperata tillfällen kunde jag tvätta tre barn med en enda hink.
Jämför detta med vår nordamerikanska modell: sju liter för en dusch (plus ytterligare tre liter för rakning och hårtvätt), plus en liter för tandborstning med vattenkranen rinnande. Rakar man sig med vattenkranen på går det åt ytterligare tre liter. Alltså använder man möjligtvis fyra till fem gånger mer vatten!
I Ghana tvättade jag kläderna för hand varje morgon och sparade vatten genom att spola i toaletten med tvättvattnet. En del använde fyra-fem liter vatten till klädtvätten och diskade sedan i vattnet, och spolade till slut toaletten med det.
Hela processen krävde en del arbetsinsatser, men väckte tankar om huruvida en liknande process kunde tillämpas utan hinkar eller ryggbrytande arbete. En snabb internetsökning ledde mig till Water Savers Technology’s (vattensparande teknologi) AQUS-system, vilket använder spillvattnet från handfatet i badrummet till toalettspolning. Att sköta om systemet tar en kvart varje år och att driva pumpen har en uppskattad kostnad på 50 öre om året, utlovar återförsäljaren.
Efter att ha ringt upp företagets chef, Tom Reynolds, upptäckte jag att prisförslaget för tillverkare av denna pryl är omkring 1800 kronor. Med blott 500 sålda exemplar än så länge verkar Water Savers förhandla med stora fabrikörer, och AQUS-kitet kan komma att finnas i handeln inom ett par år. Han nämnde också att de nu jobbar på en modell för badkarsvattnet. Bra idé!
I väst verkar alla sträva efter att göra saker renare och grönare. I Ghana är nyckelordet ”utveckling”. Frågan är dock vilken form av utveckling? Många ghananeser verkar överväga att hoppa över västvärldens misstag och gå direkt till rena möjligheter.
Ghananeserna insåg, då de upplevde regelbundna blackouter och allvarliga energikriser, att de är beroende av den föråldrade Akosombodammen för de andra energikällorna skulle inte komma att fungera. Efter en del positiva yttranden angående en övergång till solkraft i ett land där de har för mycket av den, fälldes domen: för dyrt. De beslutade att återuppliva det tidigare utdömda projektet med Buidammen. Det är verkligen dumt. Översvämmades inte norra Ghana i en massiv naturkatastrof 2007, delvis på grund av en damm?
Är solkraft verkligen för dyrt för utvecklingsländerna? Efter ett snabbt samtal med Solatron Technology, en Kalifornienbaserad ledare på solpaneler, förklarade försäljaren Kate för mig att utrustningen för ett litet hem skulle kosta runt 35 000 kronor. Trots att det är för dyrt för en vanlig familj är kostnaden omkring åtta gånger lägre än vad det skulle kosta att köpa en Range Rover.
Har du läst denna artikelserie känner du till att det finns åtskilliga personer i Ghana som kan kosta på sig solenergi. Borde inte de rika ta ledningen och låta de inte så rika plocka upp de begagnade delarna senare? Är ett regeringsinitiativ verkligen nödvändigt? Jag tycker att det borde komma från folket. Varför visa upp sin glittriga bil när man kan visa upp sitt glittrande tak och spara pengar på det?
Att försöka någonting nytt kommer inte alltid naturligt. Det är speciellt svårt i Ghana där storföretagens intressen till och med är mer kapabla att ställa sig i vägen, i ett system som genomsyras av korruption. Allmänna fonder är oförmögna att åstadkomma några dramatiska förändringar, olikt hur det är här där vi inte har några som helst ursäkter.
Precis som i Nordamerika där den tidigare drivkraften ebbar ut. Det verkar vila på husägarnas axlar att förändra saker, utan möjlighet till att sälja överskottsenergi tillbaka till energibolagen. Ifall den ghananesiska regeringen tillät människor att göra det, såsom tyskarna har gjort, skulle de säkert hitta några kunder.
Med utbredda energifel och vattenkriser söker de som röstar i valet i december 2008 efter lite seriösa åtaganden kring energihantering. Det är faktiskt en nyckelfråga.
Låt oss hoppas att den gröna teknologin och modet att officiellt motsätta sig fossila bränslen i ett land som just gjorde oljefyndigheter blir hörnstenen i någons politiska agenda under året som kommer. Är det för mycket begärt?
Översatt från: http://back2008.en.epochtimes.com/world/west-african-journal-can-development-be-green-1047.html
