Variationerna i torka och nederbörd var större under vissa århundraden förr i tiden än under 1900-talet. Slutsatsen dras i en ny studie av forskare vid bland annat Stockholms universitet. Resultaten kan bidra till bättre modeller för att förutspå framtida förändringar.
Fredrik Charpentier Ljungqvist, historiker och klimatforskare, är huvudförfattare till studien. Enligt honom är det framför allt svårt att simulera framtida förändringar av nederbörd.
Ett av de stora problemen gäller att förutspå molnighet.
– Förmodligen tar det flera år innan forskare kan simulera det bättre, säger Charpentier Ljungqvist.
Svårigheterna framgår exempelvis av sammanfattningen för beslutsfattare i FN:s klimatpanels, IPCC:s, senaste vetenskapliga rapport. Där jämförs olika modeller för nederbördsförändringar från i dag och 80 år fram i tiden vid två olika scenarion för global uppvärmning.
– Modellerna i många områden överensstämmer inte med varandra. Du kan ofta ha tre modeller som visar att det blir torrare och sju som visar att det blir blötare och tvärtom för samma region. Det är bara i vissa regioner de överensstämmer.
Torrare förr
Charpentier Ljungqvists forskargrupp har testat klimatmodeller på stora delar av norra halvklotet under en period på över 1 000 år, från 800-talet till 1999. Genom att bland annat granska historiska dokument och undersöka data om årsringar på träd, fann den att torka var mest utbredd på 1100-talet och 1400-talet.
– Det är intressant eftersom det är förhållandevis varmt på 1100-talet, hög solaktivitet, få stora vulkanutbrott. På 1400-talet är det ganska kallt, låg solaktivitet och många stora vulkanutbrott. Temperaturförhållandena är väldigt olika, och ändå råder stor torka under båda perioderna, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.
Fredrik Charpentier Ljungqvist, filosofie doktor, författare och klimathistoriker. Verksam vid Centrum för medeltidsstudier vid Stockholms universitet samt forskare vid Bolincentret för klimatforskning. (Foto: Malin Gard/Stockholms universitet)
Naturliga variationer
Resultaten talar enligt honom för att det finns stora naturliga variationer i nederbörd och torka som inte har några direkta kopplingar till temperaturen.
– Det kan i stället handla om interna variationer i klimatsystemen, som vi fortfarande förstår ganska dåligt.
Charpentier Ljungqvists forskargrupp konstaterade också att både 900-talet och 1900-talet var de fuktigaste århundradena på höga breddgrader, exempelvis i Skandinavien och England.
– Det ger även dagens klimatmodeller ett stöd för. Det har förmodligen att göra med att 900-talet och 1900-talet var de varmaste århundradena under de senaste tolv seklen.
Forskarna presenterar sin studie i det senaste numret av Nature.
| Så gjorde forskarna |
| Rekonstruktionen av torka och nederbörd på norra halvklotet har kunnat göras genom en granskning av en stor mängd paleohistorisk data. Uppåt 600 artiklar som publicerats de sista 25 åren har gåtts igenom. Uppgifter som granskas har gällt sådant som kemiska sammansättningar i droppstenar från grottor som påvisar fuktighet, tusenåriga serier av vidden på trädens årsringar, pollen i myrar som indikerar om det varit torrt eller blött, historiska uppteckningar från många håll och framförallt i Kina samt sedimentlager i sjöar. Två tredjedelar föll bort under kvalitetsgranskningen, och därefter skapade forskarna ett index över variationerna och kartor över relativ fuktighet och torka i de områden där det finns tillräckligt med kvalitetsgranskad data: Europa, Nordamerika, Centralamerika, Kina och vissa delar av Afrika. Kartorna visar torra och blöta århundraden. Det har inte gått att göra kartor för enskilda år, eftersom det saknas tillräckligt mycket bra data. Källa: Fredrik Charpentier Ljungqvist, Stockholms universitet. |
