I närheten av Victoriafallen, på den zambesiska sidan av gränsen mot Zimbabwe, går två tunna svarta män och håller en gammal man och två unga kvinnor i händerna. De rör sig längs en fördämning i floden och vatten rusar över deras fötter.
– De är illegala guider, säger Raphael Kanjilu, en certifierad zambesisk guide vid Victoriafallen. Han pekar mot en skogsbeklädd ö i floden och säger att det är dit de är på väg.
– Om du får problem kommer de att överge dig. De är på väg mot den där ön. Det finns elefanter där. Om elefanten anfaller, vart ska du ta vägen?
Kanjilu berättar att detta storslagna landskap alltid varit heligt och av respekt för gudinnan som man trodde levde här har människor avstått från att bygga byar i området. Varje år offrar människor grödor, öl och kreatur för att be om hennes upplysning. Kanjilu säger att människor varje år fortfarande förlorar sina liv i vattenfallen, kanske som ett offer.
Vid ingången till stigen mot vattenfallen står en skylt som säger, ”Anlita inte illegala guider.” Här på den zimbabwesiska sidan sitter kvinnor och barn i traditionella kläder och väntar. Kanjilu säger att de väntar på att få gå över gränsen.
Dagens situation i Zimbabwe präglas av lidande och död. Detta framförallt på grund av landets ekonomiska sammanbrott. Trots president Mugabes uttalade optimism har landet världens högsta inflation, 1 600 procent. Arbetslösheten ligger på 80 procent enligt CIA World Fact Book.
Tusentals människor tar sig över gränserna till Zambia och Sydafrika för att försöka hitta arbete, men jobben är få i hela södra Afrika. Zambias arbetslöshet ligger på 50 procent, Sydafrikas på 25 procent.
Tecken på magra ekonomiska tider är märkbara, till och med i närheten av berömda turistmål som Victoriafallen.
Två dammiga, magra män anländer med fiskespön samtidigt som de ”illegala guiderna” fortsätter en sakta frammarsch genom floden. Vid marknaden som ligger nära ingången till spåret brottar köpmän närapå ner turisterna till marken, griper deras händer och erbjuder pyttesmå pianon, snidade trädjur, tyger och armband.
Mannen i baren Zambezi Sun vill göra en ostmacka åt oss, men har ingen ost eller frukt eftersom det är söndag.
– Vill madam ha en öl? säger han nervöst.
När jag försöker betala med en 200-randsedel (cirka 180 kronor) visar det sig att de inte har någon växel.
Den leende kassören på Barclay’s bank hade gärna givit oss växel, men sade att banken hade ont om små valörer. Han ville gärna växla in de amerikanska resenärernas checkar, men ”… skulle madam kunna tänka sig att betala en avgift på 15 dollar för att växla 40?
Besökare råds att inte växla sina pengar till ”kwachas”, den zimbabwesiska valutan, eftersom de inte skulle kunna växla tillbaka pengarna efteråt.
Invånarna i Zambia sätter, såsom många afrikaner, sin tillit till utomstående hjälp för att lindra fattigdomen och lidandet. När vi ska åka därifrån anländer FN-lastbilar till platsen.
– De kommer med mat till oss. De gör ett bra jobb för humanitärt bistånd. Vi uppskattar det. De gav oss gul majs förra året. De säger att den kommer från Amerika, säger Kanjilu.
