När Shen Yun Performing Arts fortsätter sin världsturné och visar upp de förlorade traditionerna från det gamla Kina, tar Epoch Times en närmare titt på dessa konsttraditioner, deras nuvarande tillstånd i dagens Kina, deras obestridliga inflytande i vår värld, och betydelsen av deras mirakulösa återkomst.

Kina är ett gammalt land. Innebörden i denna enkla mening, detta enkla faktum är djupgående. Civilisationer kommer och går. De bildas från primitiva folk till imperier, som når ett crescendo och sedan faller i glömska. Några förvandlas till något nytt, en brytning med det förflutna som låter människor fortsätta trots att kulturen lösts upp. Likt Egypten och Rom, är människorna kvar på den platsen, men deras språk, konst, andlighet, och allt som särskiljer dem, har förändrats.

Av alla civilisationer som finns idag, skulle man kunna hävda att endast Kina har upprätthållit en kulturell kontinuitet. Ja, nästan. Eftersom det kinesiska kommunistpartiet (kkp) kom till makten för 60 år sedan, har kulturen varit under konstant attack, och den grundläggande andligheten som definierade det kinesiska samhället, har ersatts av ateism och materialism.

Trots det har kkp idag efter decennier av kommunistiskt styre och kampanj efter kampanj, aldrig helt lyckats förstöra kärnan hos det kinesiska folket. Det betyder inte att den är lätt att hitta, men den har överlevt.

Den kinesiska kulturen kastar sin skugga runt om i världen, men alltför ofta kan ljuset inte hittas. Kinas nuvarande auktoritära härskare har försökt att plocka upp resterna av den kinesiska kulturen och marknadsföra den, i ett försök att döpa om en regim som är ökänd för sitt missbruk av det kinesiska folket.

Men dessa ansträngningar har inte inneburit mer än en förvrängning av djupgående traditioner. Templen som en gång var tillägnade en livslång strävan efter upplysning, har blivit turistmål med religiösa formaliteter som används som skyltfönster.

Regimen tillåter bara detta efter en generation har passerat för att skilja dem som bar den verkliga kärnan i dessa traditioner från dem som skulle ha ärvt dem.

Man skulle kunna hävda att det faktum att religiösa traditioner överhuvudtaget är tillåtna, eller att traditionella folkdanser med religiösa teman nu kan framföras, visar på en successiv återgång till dessa traditioner i Kina.

Men då skulle man dock missa en avgörande sak; regimen tillåter detta endast efter en generation har gått bort, för att kunna separera dem som verkligen bar den sanna kärnan i dessa traditioner från dem som skulle ha ärvt dessa.

Kunskapen om den viktiga härkomsten avbröts, och bara de mest ytliga former av dessa traditioner finns nu till beskådan i Kina idag.

Chinascope, en mediaforskargrupp som analyserar Kinas statskontrollerade medier, noterade nyligen att People´s Daily har publicerat en artikel om vikten av att förstå ”funktionen” som finns hos den här framväxande kulturindustrin.

Nu, och såsom det gjort under de senaste 60 åren, hävdar partiet att kulturen ska användas för att styra den allmänna opinionen, och artikeln insisterar på att kulturella verk ska ha en avancerad socialistiskt kulturinriktning. Målet för kulturindustrin är att etablera ”socialismens kärnvärden”, skrev författaren.

People´s Daily är kommunistpartiets officiella nyhetstidning, och dess åsikter är sådana som den styrande regimen vill hylla. De ses som ledstjärnor så att de som är sysselsatta i sådan verksamhet vet var gränserna går. Så med alla de turnerande grupperna som den kinesiska regimen försöker paradera runt om i världen, är ingen fri från detta övergripande mål.

Och ändå, trots allt detta, har Kinas fantastiska rikedom av traditionell scenkonst överlevt. Den bärs utomlands och vårdas i fria länder som USA, Kanada och andra länder, och den kinesiska scenkonstens mest grundläggande karaktär har överlevt, kanske främst i arbetet med Shen Yun Performing Arts.

Några av dessa traditioner överlever i förändrade former. Adopterade av andra kulturer och använda i fördjupandet och utvecklandet av befintliga traditioner, är den kinesiska scenkonsten älskad runt om i världen, och ändå har människor ingen aning om att det de tittar på faktiskt är av kinesiskt ursprung.

Gymnastik är det mest slående exemplet. Den här scenkonstens flippar och volter slår publiken med häpnad, och ändå är det få som förstår att de här är bland de mest avancerade rörelserna inom klassisk kinesisk dans, avlägsnad från sin kinesiska bakgrund och omvandlad till atletisk tävling.

Andra delar av kulturen antogs och utvecklades. Ta fiolen som av många anses vara själva själen i en orkester. Fiolen har sina rötter i de instrument som spelas av mongoliska nomader, vilka senare utvecklades av de gamla kineserna till den tvåsträngade erhun.

Men evolutioner eller anpassningar är bara återspeglingar. Den verkliga kärnan i traditionell kinesisk konst är svår att hitta, men det har faktiskt överlevt.

Shen Yun har inte bara arbetat med att bringa de klassiska traditionerna till liv, utan deras kulturella essens kommer till liv på scenen. Danserna förmedlar djupt andliga berättelser om legender som väglett den kinesiska moralen genom århundraden, och artisterna utmanas att inte bara ge danserna en perfekt form och betydelse, utan upprätthålla ett rent syfte, när de framträder.

Kina nuvarande auktoritära regimen försöker kväva dessa traditioner, men de har långt ifrån lyckats, och det är världen som kommer att gynnas.