Jag råkade få ögonen på förstasidan till fredagsnumret av en av våra större dagstidningar. Där exponerades de tre kandidaterna till ordförandeposten i Centerpartiet, på väg in i maktkamp som kunde utvecklats till ett politiskt drama i sensommarens nyhetstorka.
När jag nu på söndagen tittade på de tre partiledarkandidaternas ansikten, insåg jag hur liten den frågan plötsligt blivit. Som om den hade ställts i en annan tid och en annan värld. Och det är kanske just så det är.
Dessa dagar är det svårt att tänka på något annat än attentaten i Norge. Den terror och sorg som invaderat vårt broderfolk är bortom det man kan föreställa sig. Bortom vad någon människa någonsin ska behöva uppleva. Vad föräldrar, vänner och landsmän någonsin ska behöva sätta sig in i.
Ibland säger man om stora katastrofer att ”det kunde lika gärna hänt här”, med tacksamhet över att det inte gjorde just det, kombinerat med insikten att ingen går riktigt säker någonstans. I detta fall har det verkligen hänt här – i Sverige. Även om det hände där – i Norge. För nu är, som utrikesminister Carl Bildt sade i fredags, ”vi alla norrmän”.
Det har diskuterats huruvida händelserna kommer att förändra Norge. Tveklöst kommer Norge att förändras av det här. Ingen kan gå igenom något sådant utan att påverkas i djupet av sin själ. De må vara en individ eller en nation. Hur förändringen kommer att te sig är svårare att sia om. Det är så oändligt många faktorer som samspelar. Men om det norska folket, och dess vänner i världen, fortsätter att sluta sig samman och stötta varandra kan det på sikt komma något gott även ur denna mardröm. När man vaknar upp ur den. Kan man hålla den berättigade vreden och de begripliga hämndbegären under kontroll kan man så småningom ta sig upp på fötterna igen.
93 döda (uppgift från söndagskvällen). Hade det hänt någon annanstans i världen hade det troligen inte blivit mycket mer än en nyhetsnotis. Men det gjorde det inte. Det hände i Norge, ett fredligt land hittills befriat från terror. Vårt broderland, som bara för drygt 100 år sedan var en del av vårt rike. Då är det en katastrof av aldrig hittills skådade mått. En siffra som får det att kallna i bröstet. Ett hot om att ondskan utvidgat sitt territorium. En katastrof som inte bara drabbar norrmän och svenskar utan alla frihetsälskande människor i hela världen, som vill ha ett samhälle där det finns plats för alla. Alla som vill ha ett samhälle utan rädsla.
En liten men dock lindring i bedrövelsen är att det finns en person som har erkänt sig skyldig. En stor del av traumat efter exempelvis mordet på Sveriges statsminister Olof Palme berodde på att det aldrig blev helt fastställt vem som var gärningsman. De plågade norrmännen har tillräckligt med lidande för att behöva bära bördan att söka svaret på frågan ”vem har gjort detta fruktansvärda?”. Det finns så många andra frågor att besvara.
Om man förstår varför något har hänt blir det lättare att acceptera det, även om det skedda är helt fel. Det manifest massmördaren spridit kastar visst ljus över situationen men leder också till många nya frågor. Var han ensam, och om han var det det; ingår han i ett större sammanhang? Får han efterföljare? Detta kommer sannolikt att prägla nyhetsbevakningen en lång tid framöver.
Norges statsminister Jens Stoltenbergs ord om ”Ännu mer humanitet. Men aldrig naivitet.” liksom hela hans agerande sedan katastrofen, lovar gott. Ett klokt och tydligt ledarskap är vad Norge behöver. Om landet hanterar situationen väl, då kan alla de drabbade individernas sår få en chans att läka. Det kommer att ta tid. Det kommer att kosta många tårar och mycket lidande. Det kommer att förändra framtiden. Men såren kommer att läka. Så småningom. När man vänder den goda sidan till. Och det verkar man ha förmågan att göra i Norge.
