Badande i ljus och färger och befolkat av en armé av 25 000 blåklädda volontärer är Vancouver redo för OS. Många av de 11 000 journalisterna och deras medhjälpare som förväntas invadera staden har redan anlänt och börjat samlas på medias huvudcenter på Vancouvers Canada Place, nu utrustat med bord på rad där bärbara datorer står redo för arbetet.
Det är omöjligt att jämföra proportionerna på vinter-OS med någonting annat.
OS-sponsorerna har slukat allt tillgängligt annonsutrymme så totalt att om man vill hitta en affisch som inte har skidåkare som flyger genom luften, eller en skridskoåkare som spurtar på banan, så kan det bli en sport i sig. Det finns de som säger att det finns så många annonstavlor här att det är omöjligt att komma ihåg vem som är den officiella madrassleverantören eller vem som tillhandahåller OS-försäkringen, men en sak som folk i Vancouver vet är att OS har sponsorer och de vill annonsera.
Det är en cirkus, dock utan dansande elefanter eller samåkande clowner. Dessa fem ringar rör sig som kugghjulen i en klocka och tickar hundradels sekunder för att skilja bronset från guldet, tickningar som mäter bråkdelar som avgör om drömmar förverkligas eller krossas.
Plågad av berättelser om korrumperade tjänstemän och dopade idrottare har medias rapportering inför spelen utforskat den mörka sidan, men när Vancouvers OS 2010 börjar blir det omöjligt att bortse från den soliga sidan av detta globala firande.
Kanadensarna samlas utmed gatorna när facklan slingrar sig runt Lower Mainland till slutdestinationen, och det finns en känsla här att under de kommande veckorna kommer det att hända något som tillhör alla kanadensare, något som vi alla kan sluta upp runt.
Detta är inte Peking där det fanns berättigad oro över att OS användes för att rättfärdiga en hänsynslös regim. Detta är Vancouver, en stad där man kan njuta av varma havsfläktar och se ut över snötäckta berg. När de olympiska spelen börjar verkar det mer och mer som om staden hade blivit till för detta.
Det milda vädret har gjort staden mer välkomnande för besökare och även skapat dramatik när helikoptrar har anslutit sig till kampen med att få snö till Cypressberget från bergstoppar som ligger flera timmar bort. Men även om Cypress bara har några snöspår omgivna av gräsbevuxna kullar, har idrottare provat banorna och gett dem klart godkänt.
För dem i medierna som rapporterar om OS är det som att bli matad med chokladglass. Du kommer hit och får en ryggsäck full med godsaker, bland annat en stegräknare. Du sitter ner och arbetar i ett mediecenter flankerad av en kedja av hjälpcentraler redo att svara på frågor, fixa din kamera, eller ge dig anvisningar om bussystem reserverade för medier som kör reportrar till olika arenor. Och bara för att vara på den säkra sidan finns det verkliga serveringar i huset också, komplett med en McDonalds, som vi får en kupong till i vår ryggsäck.
För dem som vandrar omkring på gatorna och tar in vyerna finns det mycket att göra utöver själva tävlingarna. Och för dem som har biljetter arbetar VANOC (Vancouver Organizing Committee) med att kontrollera att de används och jäktar på sponsorföretag att lämna tillbaka outnyttjade biljetter. De inrättar en officiell webbsida där biljettinnehavare kan sälja biljetter som de inte själva kan använda, och köpare garanteras att de är ett riktigt köp.
VANOC:s vd John Furlong sade till journalister på tisdagen att OS 2010 handlar om Kanada, inte bara om Vancouver. Det är därför symbolen för spelen är en Innuit inukshuk som representerar den nordliga ursprungsbefolkningen, och varje provins och territorium har en paviljong för att visa upp sig själva och locka turister och investerare.
– Vi berättar en storartad historia om hela Kanada genom OS och paralympics, sade Furlong.
Facklan kunde på sin rundresa nås inom en timma i 90 procent av landet, sade han. Turligt nog för Furlong bor 90 procent av kanadensarna inte mycket längre bort än en timme från den amerikanska gränsen, vilket gör att vägen som facklan tog ser mycket mer komplicerad ut än den behövde. Men å andra sida skulle den aldrig ha tagit sig till de norra territorierna om detta bara handlade om siffror.
Men på sätt och vis har siffror dominerat spelen. Byggandet började under en högkonjunktur som gjorde det särskilt dyrt med material och arbetskraft. Som tur var för Vancouver har spelen fått stöd från hela landet, vilket varit en del av VANOC:s strategi.
Spelen kunde inte handla om bara Vancouver, förklarade Dave Cobb, VANOC:s vice vd och vice vd för marknadsföringen. Det beror på att de flesta kanadensare, liksom de flesta av Kanadas företag och pengar, finns i södra Ontario.
När Vancouver nu står redo att kliva upp på världsarenan på ett sätt som aldrig tidigare, har orden ”ett tillfälle som kommer endast en gång i livet” ofta stötts och blötts av politiker och tjänstemän från VANOC. Det här är Vancouvers chans att locka investerare och besökare och med en fortfarande ansträngd ekonomi kunde det inte ha kommit lägligare.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/29462/
