Titel: The King’s Speech
Produktionsår: 2010
Produktionsland: Storbritannien
Regi: Tom Hooper
Medverkande: Colin Firth, Helena Bonham Carter, Geoffrey Ruch, Guy Pierce m fl.
Kommer ut: 110608

Det har skojats en hel del om den här filmen. Man brukar säga att filmer som är brittiska, utspelar sig under andra världskriget och handlar om en historisk figur är nästan helt oslagbara på de stora prisutdelningarna. Lägg till att huvudpersonen i filmen måste övervinna ett fysiskt hinder, i detta fallet stamning, var denna film ett ganska säkert kort under årets stora prisutdelningar, däribland Oscarsgalan.

Och mycket riktigt tog den hem inte mindre än sextiofem priser, däribland fyra Oscarsstatyetter. Det är inte mycket nytt under filmhimlen i detta kostymdrama, så det känns ju lite tråkigt att en mallformad film skulle slå ut så många andra originella och långt mer intressanta filmer. Men visst är det en bra film. Bara inte sextiofem-priser-bra.

Filmen handlar om George VI (Colin Firth), i filmen mestadels kallad ”Bertie”, och tiden innan han blev kung. Hittills har han inte behövt framträda officiellt särskilt mycket. Dels på grund av att han är den yngre prinsen, men även för att han stammar, vilket gör det ganska besvärligt att hålla tal. Men när landet står vid andra världskrigets rand och kungafamiljen drabbas av dödsfall och en skandal i vilken kronprinsen är inblandad, tvingas Bertie mot tronen, vilket är det sista han vill. För att komma över sitt stammande, kontaktar han en rad talterapeuter. Ingen verkar kunna hjälpa honom, ända tills han träffar Lionel Logue (Rush). Filmen handlar sedan om förhållandet mellan de två männen och Berties kamp mot sitt stammande. 

Jag tycker, som sagt, inte att handlingen är så mycket att hurra för. Vi har sett det förut. Men visst är det en rörande historia. Och både Firth och Rush är riktigt bra i sina respektive roller. Även Bonham Carter är riktigt bra i rollen som den blivande kungens stöttande fru; en av filmens mest rörande scener är när Bertie, med tårar i ögonen, säger att han inte vill vara kung och hans fru tröstar honom. Scenen är rörande utan att bli översentimental. Och sedan har vi så klart eldprovet i filmens slut, då den nykrönte konungen måste hålla ett tio minuter långt tal till nationen. Och det är inte vilket tal som helst; det är ett tal som måste inge förtroende då nationen just gått i krig.

Detta är en välgjord film rakt igenom. Regin är bra, skådespelarna är bra, kostymerna är bra och dekoren är bra. Och det är en ganska intressant historia, även om den inte är vidare originell. Så även om jag inte tycker att den förtjänade alla priser den vann, kan jag inte säga att det är dålig film. För det är en bra film. Den är bara inte så där super-duper-bra, som man förväntar sig att en film med sextiofem priser ska vara.